Inför det femte besöket på Uroxen var tanken att fortsätta utforskandet av ljud som vibrationer, bl.a. med inspiration från vår döva medarbetare Gabriellas fascination inför vibrationernas värld. Denna gång organiserades rummet utifrån punkter eller ”öar” istället för resårbandens linjer. Vibrationerna skapades på elektronisk väg och mötte olika material så som salt, pingisbollar, vatten och en projicering. Barnen kunde välja fritt mellan tre olika ”öar” i rummet där de kunde skapa vibrationer genom kontaktmikrofoner eller appar och vibrationshögtalare. Vid varje plats fanns en av oss för att observera och för att assistera barnen i deras utforskande.

Valen togs med utgångspunkt i reflektioner och fascinationer från förra gången, utifrån erfarenheter från arbetet på Motettens förskola och våra efterföljande workshops, utifrån vad som är estetiskt tilltalande samt utifrån vad som kan vara intressant med tanke på barnens olika funktionaliteter. Valet stod också mellan att styra så att alla barn tillbringar lika mycket tid vid alla stationer eller att låta de välja fritt. Det blev som sagt det senare, utifrån vår strävan att styra och kontrollera barnens utforskande så lite som möjligt för att lära oss så mycket som möjligt.

Undringar som uppstod inför detta var bl.a.: Hur skapar vi förutsättningar för utforskande och dialog med materialet? Det vill säga: Hur skapar vi öppenhet i detta material, hur får vi barnen att gå igång med egna idéer och inte bara blir mottagare av en sensation? Och hur kommer ljudet som tar plats i hela rummet upplevas och som är svårare att undvika än visuella intryck? Kan det bli så att barnen bara intresserar sig för apparna? Kommer de förstå sambandet mellan apparna/kontakmikrofonerna och materialens rörelser?

Elin

Liksom förra gången utgjorde Elin Kattler en ”satellit” inne på en avdelning tillsammans med tre barn med autism. Hon hade med sig ett rött band, en bricka på en vibrationshögtalare, kryddor och ris att hälla på brickan och en app att skapa ljud och vibrationer med.

Elin förväntade sig inte att alla tre skulle vara intresserade, men det var de även om intresset blandades med obehag, särskilt för att av barnen som sa: ”Nu tycker jag vi stänger av den här!” Det barnet lämnade ganska snart rummet. De andra två verkade vara respektfullt intresserade av sambandet. Det röda bandet verkade kontaktskapande som om igenkänningen av det öppnade en dörr in till situationen.

 

 

 

 

Även denna gång kom barnen i två grupper efter varandra in i det stora rummet. Den första gruppen fördelade sig ganska jämt mellan ”öarna”, en del stannade på samma ”ö” hela tiden och en del förflyttade sig mellan flera. I den andra gruppen uppstod det märkliga att ingen besökte den första ”ön” med kontaktmikrofoner och projektionen. Vad berodde det på? Var det den ”ö” som omedelbart var minst estetiskt tilltalande? Var det svårt att bryta sig ur gruppens beteende och bege sig dit ingen annan var? En av pedagogerna frågade barnen efteråt och fick svaret: ”Vi trodde inte att vi fick vara där.”

På de olika ”öarna” uppstod som vanligt en mängd olika sätt att vara i dialog med teknik, material och varandra.

”Det är helt fantastiskt” ”Vad häftigt” ”Jag har aldrig sett något sånt”. ”Hur gör ni det?” – utbrast ett barn förtjust.

 

Ett hjärtas förgänglighet undersöks och försök görs att bevara dess form.

En misstanke som kom på skam var att skärmarna med apparna skulle sluka barnens uppmärksamhet. Barnen verkade tvärtom vara väldigt nyfikna på materialen och på vad de kunde göra med materialen utan elektroniken. Var det på grund av att skärmar och appar är något bekant medan det andra upplevdes som något nytt? Eller kändes det som om de kunde åstadkomma större och fler rörelser utan de elektroniska vibrationerna? Var det mer intressant att sätta hela kroppen i dialog med materialet än bara fingrarna? Materialet och rummet var på ett sätt mindre öppna för barnens egna idéer. Men efter ett tag hittade barnen olika sätt att komma i dialog, att tänja på gränserna och hitta större handlingsutrymme och rörlighetEtt barn uttryckte vid det röda plexiglasbordet och saltet: Detta har vi aldrig gjort förut! Vad var det som de aldrig hade gjort? 

Efteråt sa pedagogerna att de försökte hålla sig ännu mer i bakgrunden och låta barnen ta för sig själva och upplevde att de fungerade bra. De la märke till att hur barnen upptäckte hur allt fungerade efterhand, vilket samband som fanns mellan material och teknik. En iakttagelse var också att barnen beter sig annorlunda i dessa rum. Rummen är liksom laddade vilket gör att de verkar falla ur sina roller. Detta var en iakttagelse som vi i gruppen diskuterade vidare. Intressant är att fundera över vad denna laddning består av. Vad är det som skapar denna laddning? Är det den estetiska dimensionen så som belysningen, färgerna och formerna, materialens egenskaper och placeringar i rummet? Är det den sinnliga dimensionen? Är det frånvaron av värdering, frånvaron av rätt och fel? Är det vårt förhållningssätt och närvaro, vårt fokus på här och nu? Vårt sätt att röra oss och kommunicera? Det rituella över hur barnen bjuds in i rummet och hur det hela avslutas? Kan denna laddning skapas vid fler tillfällen på förskolan utan oss? Vad skulle den kunna tillföra barn och personal på förskolan? Medvetenheten om och betydelsen av rummets, tingens och tidens utformning och organisering är något som vi och andra scenkonstnärer är mycket väl bekanta med och kan liknas vid det Reggio Emilia-inspirerade sättet att se på miljön som den tredje pedagogen.

Det är spännande att öppna en dörr till den poetiska och sinnliga dimensionen av verkligheten, att föra in en kil i den målstyrda och förnuftspräglade vardagen – en poetisk motståndsrörelse?