Den sjunde gången vi besökte Uroxen blev igen ett tillfälle med mera fokus på att utforska med händerna – händernas rörelser och materialens taktilitet i kombination med ögats upplevelse. Barnen kom i tre grupper à ca 8 barn som fick vara i rummet i ca. 30 min var. Vi utgick återigen från kuben som rumslighet och installerade två platser för utforskande i förbindelse med kuben. På den ena sidan av kuben låg spegelplast på golvet och ovanpå det ett nytt material att utforska – silikonsand. Spegelytan med sanden belystes av en projektor som ändrade färg och speglingen kastades upp på kubens pappersvägg.

Silikonsand på spegelplast och projektion på pappersvägg.

Silikonsand på spegelplast och projektion på pappersvägg.

Silikonsand på spegelplast

Silikonsand på spegelplast

På den andra sidan kuben fanns en plastlåda med en webkamera i. Ovanpå låg en plexiglasskiva med två färgade filter monterade underifrån och en ledljusslinga. Ovanpå skivan låg salt. Det som hände på saltytan filmades underifrån och projicerades på kubens pappersvägg.

Salt på plexiglasbord som filmas underifrån och projiceras på pappersvägg

Salt på plexiglasbord som filmas underifrån och projiceras på pappersvägg

Salt på plexibord med ledljus.

Salt på plexibord med ledljus.

Utrymmet inne i kuben utgjordes av tomt mellanrum, med två rörliga bilder av det som skedde utanför kuben. Det var ett medvetet val att låta detta rum vara just ett mellanrum mellan två aktiva platser. Förutom en paus från det taktila utforskande så blev det också en plats där hela kroppen kunde komma i rörelse efter ett mer stillasittande, fokuserat ”handarbete” – en transitplats, en förbindelse mellan de två utforskande platserna.

Barnen leddes in via en tygtunnel och intog rummet direkt. Deras kroppar tycks vara inställda på förundran och utforskande. De söker ingen frågande kontakt eller bekräftelse från oss längre. Det är som om de har byggt upp en relation till det förtätade rummet snarare än med oss.

Platsen med silikonsanden var den som tilldrog sig uppmärksamheten först. Många barn stannade där.

l1030276l1030316

Andra upptäckte efter stund andra sidan med saltet och stannade en längre stund där.

l1030307

Stunderna avslutades genom att projektionerna stängdes av och små ”discolampor” tändes i mellanrummet för att samla barnen. Innan de återvände till sin vardag på avdelningarna fick de med sig en röd burk med silikonsand.

Utforskandet vid silikonsanden dominerades av att försöka förstå vad det var för ett material och att försöka forma något av det.

l1030326

Det uppstod genast mycket tal där. Det blev till ett ordrikt och gemensamt projekt där den taktila upplevelsen, doften, färgen på projektionen och tidigare erfarenheter gav näring till teorier som de formade tillsammans:

”Detta är kul, det är inte vanlig sand. Slajm! Det är slajm!”

”Det kan inte vara jord för då måste man ha handskar på sig för det kan finnas bajs i jord.”

”Nu är det rosa! Nu är det rött! Om det är grönt på detta så ÄR det slajm.”

”Det är lavasand!”

”Det är faktiskt sån sand som man sjunker i. Det finns sån också. Kvicksand, grön kvicksand! Det här är nog rinnande kvicksand gjord av lava.”

”Jag tror att det är nåt hemligt som är jätte…Det luktar ganska äckligt!”

”Jag tror att det är bajs.”

O.s.v.

Även vulkanspåret kom tillbaka: ”Kolla jag har en vulkan som är jättekladdig! Jag har en vulkan som är jättemjuk! ” Pedagogerna berättade att det kan bero på att ett barn har varit på Island och upplevt vulkaner, en erfarenhet som tycks ha väckt förundran hos många.

När det närmade sig avslut i en av grupperna hade ett barn indragit en annan kroppsdel i utforskandet och var inte så sugen på att avsluta: ”Kolla Joar, jag har brutit benet! Synd, då kan vi inte röra oss…”

l1030348

Vid saltet försiggick ett mera tyst och ordlöst utforskande. Det var snarare fingrar och händer som kommunicerade och förhöll sig till varandra. Saltet var ett material de var bekanta med och fokus var mer på rörelser och spåren som rörelserna gjorde i sanden. Här uppstod också ett större samspel med projektionen. Ett barn skrev t.ex. sitt namn flera gånger, samtidigt som han tittade på projektionen. Ett annat barn verkade mycket upptagen av att utforska hur handen kunde vara synlig fast den var under saltet. Ett tredje barn har tidigare visat stort intresse för hur allt går till rent tekniskt, så också denna gång. Han ställde frågor och uppmuntrades att själv försöka komma med teorier.

Allt ovanstående var ganska förväntat. Mer oväntat var att även pappret som var uppspänt på kubens sidor kom i rörelse i mellanrummet. Ljudet som uppstår när en slår på pappret undersöktes och blev till ett ”åskljud” som fick ackompanjera det som skedde med saltet och sanden.

I sista gruppen togs en tråd upp för tidigare tillfällen:

Några av våra reflektioner dagen efter såg ut ungefär så här:

Rum och mellanrum: Återigen är det tydligt att de rum vi skapar erbjuder barnen något annat än de vardagliga rummen – en slags frihet och expansion. Kanske är skillnaden extra stor för barnen med normbrytande funktion och som vanligtvis är mer omgärdade av assistenter. Det är som om större delar av de får ta plats, får rum. 

Och vad är ett mellanrum? Vad är dess potential? Spännande med mellanrum mellan två väldigt aktiva platser. En plats att vara på lite mer betraktande, som att vara under middagsbordet på en fest. En plats där en får lov att vila från vett och etikett, normer och regler, en plats lite vid sidan av ”verkligheten”. Utgör våra rum ett sådant andrum, ett mellanrum i barnens (och pedagogernas) vardag?

Berättande. Vad är det för berättelser vi söker? Barnens kroppar i interaktion med rum och material – vad de intresserar sig för i rummet – är en annan slags berättelser än kommentarerna om färg och uttalade teorier.  

Delaktighet och egenmakt. Vi gör oss själva onödiga och tappar lite  av vår funktion som vuxna med makt.  ”Pga av deras fokus på materialen skapade jag inte kemi i samspel med barnen denna gången, säger Gabriella.  Det gör att jag inte riktigt känner mig delaktig.” Sätter barnens ökade egenmakt och känsla av delaktighet vår och pedagogernas känsla av delaktighet och makt i gungning? De vuxnas, både vi från projektgruppen och pedagogerna, fysiska positioneringar flyttas bort från centrum av rummet. En närvaro men i utkanten, en rörelse bort från givna sociala positioneringar. Rum/kropp och sociala kartografier är sammanlänkade. 

Blickar. Vilken roll spelar då vår betraktande roll? Vi blir en slags”publik” i en iscensättning. Barnen ser oss som ser, men verkar inte störda av det. Kan det snarare vara så att ”publiken” ger mening åt det som sker, att det upplevs som meningsfullt? Vad tillför dessa blickar till deras agerande? Det är spännande med seendets betydelse. Det är med och skapar ramarna, skapar en viss koncentration.  Vår koncentration och vårt seende. En täthet tillsammans med ljussättningen och annat. Men det är en balansgång för mycket kan kanske hämma. Eller har det med kvaliteten av seendet att göra, frånvaron av bedömning och värdering, frånvaron av ”Vad duktig du är!” eller ”Nu gör du fel!” ?

De andra. När någon sätter ord på en upplevelse skapas ett minne och upplevelsen styrs i en bestämd riktning. Det en upplever själv kan då bli något helt annat. Det kan vara både berikande och begränsande att tillsammans sätta ord på upplevelser. Allt samspel påverkar upplevelsen, inte bara orden, även vad andra kroppar gör. Barnen med normativa funktionaliteter  verkar vara mer påverkade av de sociala samspelen. Kan barnen med normbrytande funktionaliteter sägas ha en viss frihet från hierarkier, statusspel och sociala roller?

Rörelsen. Det känns viktigt att ge möjlighet att kunna röra sig på sitt eget sätt. I det offentliga rummet finns normer för hur en kan röra sig och det är en utmaning för byggandet av det performativa labbet att skapa möjlighet och rum för alla kroppars rörelser.

Categories: Uncategorized