Förra lördagen avslutade vi vår serie workshops i samarbete med DHB Södra. Vi var återigen på Teaterhuset Bastionens scen och de allra flesta av de ca. 15 barnen som kom denna gång hade varit med vid ett eller flera tillfällen innan.  Några av dem arbetade vi tillsammans med redan på Motettens förskola alldeles i början av projektet hösten 2015.

Vår teckenspråkskonsulent Birgitta Ozolins som har varit en central gestalt i dessa workshops, var denna gång sjuk och ersattes av Najlaa, en av de studerande vid Mo Gård som vi också samarbetat med under våren. Najlaa var av nyfikenhet med redan vid förra tillfället på Bastionen. Hon kommer från Syrien, är döv och teckenspråkig och har arbetat som lärare för döva barn i sitt hemland. Hon bär på en alldeles speciell historia och relation till teckenspråk, en historia som vi hoppas blir en del av det performativa laboratoriet.

Upplägget denna gång var ett ännu lite mer regisserat förlopp där vi prövade att dela upp deltagarna i tre mindre grupper. Grupperna fördes parallellt runt i rummet med stopp vid de olika stationerna. Vid varje station var det växelvis uppdelat mellan någon/några som utforskade och några som betraktade. Men alla gick till en början tillsammans in i det ljussatta scenrummet genom en tygtunnel och samlades i en ring för att kommunicera via händer och ögon genom att skicka runt en ”signal” eller göra en rörelse med kroppen som fortplantande sig genom ringen via händerna.

Därefter splittrades gruppen och tog sig på lite olika sätt genom rummet till varsin station för att börja dagens utforskande.

Under ungefär en timmes tid flyttades grupperna runt så att alla fick möjligheten att prova alla fyra stationer:

1. Att skriva sitt namn med ljus

  

Detta var en station som härstammar från den allra första workshopen med DHB, då vi utforskade papper och ljus. Det visade sig då att flera barn var intresserade av att skriva sitt namn på olika sätt, bl.a. genom att perforera ett papper. Denna gång provade vi ett nytt material; tyvek – ett syntetiskt material som upplevs som en blandning av papper och textil och som är mer hållbart än papper. Barnen uppmanades att en och en skriva sitt namn med ”ljusprickar” medan de andra fick möjlighet att betrakta det hela som ett skuggspel från andra sidan. Den perforerade tyvek-duken sparas med syftet att används som en del av scenografin i det performativa laboratoriet som ett spår från de teckenspråkiga deltagarna som varit med och skapat underlag för laboratoriet.

2. Händer som känner och skapar bilder

Vid en annan station mötte deltagarna något vi arbetat med flera gånger – salt och projicering. Denna gång låg det en överraskning i botten av saltbordet – en spegel. Under saltet mötte deltagarna sitt eget ansikte som då även dök upp som projektion på duken. Det är både en taktil och en flerfacetterad visuell upplevelse att röra händerna i saltet och de som sitter på andra sidan duken bjöds på en filmisk upplevelse av föränderliga bilder som skapades av händernas spår.

3. Händernas berättelser blir spår av ljus

Vi provade även en utveckling av UV-ljus och vita handskar genom att använda en filmisk teknik som kallas ”light-painting”, vilket gjorde att deltagarnas berättelser hängde kvar i luften som spår av ljus. De annars osynliga linjer teckenspråket skapar i luften blev plötsligt synliga, som om språket kunde upplevas både som ord och abstrakta former.

4. Kroppens rörelser blir en skuggdans

      

Teckenspråkets osynliga linjer har också inspirerat oss att skapa synliga linjer genom att spänna resår genom rummet, vilket också ha varit ett sätt att synliggöra och experimentera med ljud som vibrationer. Denna gång provades en variant där deltagarna fick i uppgift att antingen ta sig igenom utan få resåren att vibrera eller att ta sig igenom och  faktiskt sätta alla resårlinjer i rörelse. ”Resårbanan” var ljussatt bakifrån vid startänden och vid andra änden var ett stort vitt tyg uppspänt så att de som betraktade det hela på andra sidan fick uppleva en slags skuggdans med kroppar som växte och krympte.

Innan fikapausen samlades alla åter i en ring och denna gång framkallade kroppskontakten bilder på en skärm genom att några som hade bara fötter hade kontakt med en ledning på golvet.

Det var ett nytt försök att använda tekniken ”Makeymakey” kopplat till deltagarnas kroppskontakt. Bilder från tidigare tillfällen blandades med live-filmade bilder där deltagarna plötsligt såg sig själva.

Efter fikapausen fick alla barn varsin klump lera och tre pappspegelskärvor ute i foajén och frågan om de skulle kunna tänka sig att försöka göra sitt persontecken eller något annat från det de hade just hade upplevt inne på scenen. Barnen tog inte riktigt till sig den uppgiften utan var mer sugna på att prova andra idéer eller helt enkelt bara låta händerna och materialen mötas och se vad som uppstod. Koncentrationen var stor och det verkade som om barnen njöt av att vända blicken lite inåt och låta händerna reflektera.

Det som sker i mötet mellan leran och händerna är vi vana att tolka som att händerna formar leran. Men ur ett posthumanistiskt perspektiv kan vi också se att leran formar händerna. Lerans konsistens, motstånd, storlek och formbarhet ger barnens händer andra former, rörelser och rytmer än t.ex. händernas möte med nålen som ska stickas igenom tyvek-materialet. Lerans möjligheter ger också upphov till andra tankegångar, planer och fantasier – leran formar således även hjärnan.

Under tiden som arbetet med leran pågick försvann några av deltagarna in i scenrummet för att agera framför kameran i regisserade filmklipp som ska användas i det perforamtiva laboratoriet.

Gemensamma reflektioner

I och med denna sista workshop med DHBs medlemmar har vi också avslutat en lång research-period med tre deltagarprocesser; på förskolan Uroxen, på folkhögskolan Mo Gård och tillsammans med intresseföreningen DHB. Denna period har pågått sedan i höstas och därmed under hela projektets andra år. Varje process har varit ett projekt i sig för dem som har deltagit, men också delar i ett undersökande förlopp för oss, där varje process har varit en läroprocess i förhållningssätt till och kommunikation med deltagarna samt i nya sätt att använda rum, teknik och material som en arena för kroppsligt utforskande.

Även vårt sätt att förhålla oss till dokumentationen och att reflektera utifrån den har utvecklats. Så här gick några av våra tankar efter denna sista workshop:

Intressant att se att det fungerar att dela in besökarna i flera mindre grupper och att de kan hålla på samtidigt i samma rum med olika saker utan att störas av varandra. Det blir intressant att se vad som uppstår när vi agerar som ”inhabitants of the space” 

Hur kan vi föra gruppen genom rummen på olika sätt – med ord men också med hjälp av materialen?

Skulle kartor, landskap, att färdas, mötas och förändras kunna vara den röda tråden i det performativa laboratoriet?

Hur skulle vi kunna använda oss av dokumentation som ett element i det performativa laboratoriet? Skulle det t.ex. vara möjligt med ett fotobås där en kunde få en utskriven bild med sig av något en gör framför en kamera, som en skärva av laboratoriet? 

Alla moment innehöll: lyssna – titta – göra. Fint att titta på andras görande.

Händer och ögon – händer som avsändare, som formskapare och ögon som mottagare av kommunikation. Kommer att tänka på avsnittet Handen och tanken i filosofiska rummet på P1, men ser ingen motsättning mellan det visuella och det taktila.

Fint med kroppskontakten, mötet, i samlingarna, men hur kan vi fylla det med mer innehåll? Och meningsfullt innehåll?

Hur kan vi skapa, inspirerar till, sätta igång skapa situationer där deltagarna kommunicerar med varandra på andra sätt än med talade ord, samarbetar?

Kommunikation – är det inte kärnan i projektet?

Olika typer av berättande var närvarande dessa i rum – kroppens och ordens.

Hur kan vi kombinera och utveckla de olika materialen och teknikerna? Tänka vidare!

Hur kan vi arbeta med att besökarna skapar något i det performativa laboratoriet, något beständigt som växer under tiden?