I torsdags åkte vi tillbaka till Mo Gård för att höra hur deltagarna har upplevt vårt samarbete och för att visa lite av det filmmaterial som vi vill använda i det performativa laboratoriet. Vi ville också få ett slutgiltigt svar på vilka som kunde tänka sig att deras filmade berättelser får användas. En journalist från Dövtidningen kom också för att göra ett reportage om deltagarnas medverkan i projektet.

Vi började med att leka lite med våra persontecken.

Sedan fick den som ville säga något om vad de tänkte om projektet och deras deltagande i det. Alla som sa något var positiva. Flera hade varit lite tveksamma och undrande i början, vilket inte är särskilt konstigt. Det vi har gjort har varit något nytt och annorlunda för oss alla. Mycket kort sagt verkar det som om att projektet har gett en positiv injektion till deltagarnas självkänsla som döva/hörselskadade och att de och deras lärare har fått en annan, kanske lite mer lekfull, blick på teckenspråket och dess uttrycksmöjligheter.

Men starkast intryck på alla har nog ändå deltagarnas individuella livsberättelser gjort, att dela och att få ta emot, att uppleva likheter och olikheter. Berättandet tog fart igen denna torsdag och vi fick ta del av nya historier om krig och flykt.

Både vi och deltagarna satsar på att hålla kontakten för att sprida kunskap om deras situation som döva/hörselskadade och som bärare av erfarenheter från andra kulturer och från flykt. Men kanske ännu viktigare – för att uppmuntra till och vara behjälpliga med att utveckla de idéer och drömmar de har om framtiden. Två av deltagarna kommer dessutom vara direkt delaktiga i arbetet med det performativa laboratoriet.

Vi säger ödmjukt tack till alla deltagare från Mo Gård, elever och lärare, för tilliten och engagemanget!