I onsdags fortsatte vi på temat rum i rörelse/rörelse i rum och tankarna om ”klubben” – en plats för möten, varande och parallella göranden. Rummet och objekten hade valts och utformats utifrån tanken att utforska vibrationer genom flera sinnen – visuellt, taktilt, kinestetiskt och som ljud. Meeen, var det vibrationer barnen utforskade? I alla fall möttes barnen av ett rum med uppspända resårband i lite olika dimensioner och som var belysta av en projektor med skiftande färger. I utkanten av rummet hängde belysta speglar och en tunn plexiglasskiva samt ett vitt tyg.

l1020621

Barnen besökte rummet i ca. 40 min uppdelade i två olika grupper med åtta barn i vardera grupp. Grupperna tog rummet i besittning på lite olika sätt. Den första gruppen samlade sig nyfiket och lite förundrat sittandes mitt i rummet med blickarna vända mot projektionen. Efter en stund började de ganska försiktigt sätta resårbanden i rörelse med händerna och andra delar av kroppen. Den andra gruppen spred sig direkt ut i rummet, tog hela rummet i besittning på en gång och verkade upptagna med att röra sig i mellanrummen – under, över och mellan resårbanden.

l1020699

Vi funderade lite över hur de olika sätten att ta sig an rummet uppstår. Vilken betydelse hade det sätt som den som ledde in barnen rörde sig på? Hur mycket ligger i barnens olika temperament och funktionaliteter? Är det ett barns initiativ som omedvetet sätter tonen i gruppen?

En förtjusning över rummets respons växte snart fram och efterhand spred sig även den första gruppen runt i rummet på olika upptäcktsfärder bland speglar, skuggor och töjbara hinder. Resårbanden skapade vibrerande skuggor och gick i dialog med kroppen. Spegelhörnan kunde också sättas i rörelse och var en plats att utforska sin egen kropp och att mötas med andra.

Efter ungefär halva tiden fick barnen tillgång till ett antal hemmagjorda ”instrument” – olika byttor och förpackningar med gummiband i som kunde sättas mot kroppen och spelas på så att vibrationerna både gav ljud och sensationer i kroppen. Vi hade även tillverkat några ”blåstrummor” – byttor med gummimembran och en slang för att både kunna se och känna de vibrationer kroppen skapade av luftströmmen genom munnen. Barnen visade oss att dessa instrument kunde användas på många andra sätt och skapa så många fler ljud än genom trådarnas vibrationer och genom att blåsa i slangarna.

l1020744l1020752l1020684l1020677l1020757

Vi hade som sagt en plan – att utforska vibrationer tillsammans med barnen. Vi erbjöd de dessa upplevelser, men insisterade inte utan lät barnen visa oss vad de tyckte var intressant att göra med våra erbjudanden. Vår upplevelse är att detta blev ett rum som var tillgängligt för alla olika slags kroppar på lika villkor. Många göranden pågick samtidigt, både gemensamma och enskilda. Rummet, materialen, barnen och pedagogerna satte varandra i rörelse i ett flöde som kunde pågått mycket längre än 40 minuter.

Samtidigt pågick ett annat försiktigt utforskande inne i andra rum på avdelningarna där Elin från gruppen mötte de tre barnen med autism. Hon hade med sig några element från det stora rummet för dem att bekanta sig med på deras villkor, i en tryggare och lugnare omgivning. Detta kändes som en bra början som kommer följas upp nästa gång.

Fler av våra reflektioner:

Rummet. Organiserande av kropparna i relation till resårens linjer och andra kroppar. Som att var inne i ett stort instrument – vara en del av ett instrument. Resåren delar in rummet och tack vare rum i rummet kan en vara mer i sitt eget ”space”, det känns tillåtet att iaktta utan att behöva bli iakttagen. Materialet – resåren – går att justera efter sig själv, det har en följsamhet som talar till känslan att Du kan. Barnet som gick runt i rummet och utropade – ”Jag kan” – ett flertal gånger. Vad var det han upplevde att han kunde? Ta sig över resåren? En upplevelse av dialog med resåren och upplevelse av sin egen förmåga? Affekt förstått som upplevelsen av kroppens potential och den tillfredställelse som denna upplevelse ingav och som uttrycktes med ”Jag kan, jag kan”? 

Objekten. Att känna objektets rörelse med en del av kroppen. Att sätta objektet i rörelse och vänta in dess resonans. Att låta objekten forma kroppens rörelse i förhållande till objektet på plats såväl som rörelsen i hela rummet. Att skapa ett helt nytt instrument – hänga ”instrumenten” på den stora resåren i rörelse och uppleva muggarnas rörelse mot golvet och i luften framför sig. Vilket problem konstruerade han, vad intresserade honom? Barnen påbörjar något som någon annan kunde ta över – lämnade spår, gav varandra spår.  Att mötas genom ett objekt, tillsammans med ett objekt, objektet som en fästpunkt för mötet. Vi vill att de ska utforska materialets gränser, att vi inte ska behöva sätta dem. Varför väcker glitter ofta en sådan fascination och glädje? Vad består dragningskraften i? Den omedvetna associationen till vatten – det enda material i naturen som reflekterar ljuset – och vattnets grundläggande betydelse för oss? Speglarna är som stort glitter. 

Tiden. Spännande moment då barnen kommer in. Den väntan och osäkerheten – förväntan är spännande. En laddad stund. Fint att det kan få ta tid både i början och i slutet. Att låta förloppet växa fram och avklinga i lugn och ro. Att var och en får avsluta i sin egen takt.

Och några tankar från pedagogerna:

Det är en lyx att få backa och iaktta vad som sker. Nyfikenhet på hur vi väljer, vad motiverar våra val av rumslighet och material? Vill jobba mer med dessa material – saker att leka med snarare än leksaker. Barnen har blivit mer uppmärksamma på skuggor. Detta är en möjlighet för barnen på de olika avdelningarna att mötas. ”Specialbarnens” öppenhet är en fördel för alla barnen, en inspiration och dörröppnare, just för att de inte har samma begränsningar vad gäller rätt och fel. Deras sätt att ta sig an sin omgivning är en tillgång.