…man kan säga att vi är världen som tänker sig själv, eller att världen är hjärtat av vårt kött. Så fort ett förhållande mellan kroppen-världen etablerats förgrenar de sig, och det finns korrespondens mellan dess insida och min utsida, mellan min insida och dess utsida.

Den senaste veckan har vi inte varit på Korrebäcken. Istället har vi utifrån de erfarenheter vi fått tillsammans med barnen och pedagogerna försökt reflektera över de gångna veckorna, återkoppla till filosofiska utgångspunkter samt själva laborera med olika material och rumsliga iscensättningar som vi ser en potential i; som skulle kunna fånga barnens uppmärksamhet och nyfikenhet i deras utforskande samt skapa förutsättningar för nya blivanden.

Citatet ovan är hämtat från filosofen Maurice Merleau-Ponty i Helena Dahlbergs bok Vad är kött? Kroppen och människan i Mereau-Pontys filosofi (2013); ett avhandlingsarbete som bl.a. behandlar Merleau-Ponty sista och ofullständiga text Le visible et l´invisible (1964). Inom kort kommer Helena Dahlberg även att besöka projektet under en dag på Korrebäcken.

Här finns en länk till Maurice Merleau-Ponty på Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Maurice_Merleau-Ponty

I det sökande skede, i vilket vi nu befinner oss i tillsammans med barnen och pedagogerna, liksom som utgångspunkt för projektet i sin helhet, hämtar vi mycket inspiration från Merleau-Pontys filosofi om kroppen och varseblivandet. Ett bärande perspektiv är hans försök att överbrygga ett tänkande som strikt delar upp subjekt och objekt för att istället visa hur kroppen utgör den punkt och absoluta här som både särskiljer sig och är en del av världen samtidigt – ett försök att fokusera förbindelsen, rörelsen mellan kroppen och världen som gränsytor.

Merleau-Ponty formulerar sig kring det han kallar en binokulär filosofi om varat – två bilder som hela tiden läggs ihop till en, inte för att helt sammansmälta utan istället fortsätta referera till varandra och därigenom skapa något nytt. Ett korsande och sammanflätande i vår perception med en rörelse mellan upplevelsen att både vara seende och sedd, hörande och hörd och kännande och känd. Merleau-Ponty använder sig av stilfiguren kiasm med en spegelartade konstruktion för att ge en förståelsestruktur åt denna rörelse mellan gränsytor och upplevelseperspektiv – möjligheter för kroppen att i sin rörelse och kontakt med rummet referera till sig själv så väl som till världen – förbindelsen dem emellan.

Detta synsätt, skulle i relation till vårt utforskande av konkreta material och rumsliga gestaltningar, kunna liknas vid ett sökande efter en kiasmens estetik. Att auditivt, visuellt och inte minst taktilt skapa förutsättningar för kroppen att resonera mot och sträcka sig ut i rummet. Ett fokuserande av kroppen och varats eko, liksom hur denna resonans kan upplevas i relation till den egna rörelsen, som en öppning mot något nytt, en ny relation.

Inom projektgruppen laborerar vi med rumsliga iscensättningar av vatten, is, sand, spegelfolie, färgade filter och ficklampor, ibland tillsammans med projektorer, kontaktmikrofoner eller en hederlig gammal overheadapparat. Som seende och hörande vuxen är det lätt att förlora sig i den visuella skönheten eller den auditiva magin av droppande is, mönster och reflektioner i olika lager eller upplysta och förstorade färger som formerar sig på olika sätt i vatten och olja. Öppningar och förbindelser mellan en liten greppbar värld, ut mot universums vidder.

Men utifrån våra möten med barnen, deras uppmärksamhet och förmågor, behöver vi hela tiden fråga oss: Var finns den kännbara intra-aktionen? Vad kan öppna sig i denna intra-aktion? Vad kan barnen göra med materialen? Vilka möjligheter till möten skapar de rumsliga iscensättningarna? Vilka möjligheter till gemensamt riktat fokus, såväl som öppenhet för parallella skeenden, rörelser, tempi? Återkommande är också våra frågor som rör förhållningssätt till barnen och rummet. Hur mycket ska vi visa, inspirera och styra? Hur mycket ska vi vänta in, lyssna, låta barnen visa oss såväl som varandra? Hur kan vi på olika sätt bekräfta barnen i deras aktioner? Hur mycket tid behövs? Hur stora och vilka gruppkonstellationer?

Marta Cicionesi, Dana Lötberg, Erik Rask och Lisbeth Hagerman i labbet med ordinär lysrörsbelysning.

I detta sammanhang kan vi också nämna en annan källa till inspiration i processen: Erin Mannings bok The Minor Gesture (2016). Manning är samtida konstnär och teoretiker verksam i Canada, som under lång tid arbetat med vuxna med autism. I hennes arbete har hon intresserat sig för prelingvistiska uttryck utifrån frågor om hur kroppen i rörelse hela tiden befinner sig i ett slags tänkande/kännande i denna rörelse; ett tänkande som skiljer sig från vad som annars brukar förstås utifrån ett kognitionsperspektiv men likaväl är ett tänkande genom förflyttningar av relationer och perceptioner. På frågan om vad en kropp kan göra, svarar hon bland annat att det en kropp kan är att röra sig och på så sätt även skapa en förändring inom den ekologi av relationer som den är en del av.

Indirekt av Erin Manning och direkt genom Liselott Olsson, forskare i pedagogik på Södertörns högskola, har vi fått tips om filmen In my language, skapad av Amanda Baggs som har autism. I filmen får tittaren en upplevelse av Baggs kommunikativa förmåga inom det relationsfält som hennes kropp med alla sinnen hela tiden responderar emot. Amanda Baggs använder själv inte verbalt språk men uttrycker sig i text genom en dator som sedan omvandlar texten till röst. Hennes kritik är svidande och sylvass. Rådande normer för hur kroppar ska bete sig och hur de ska kommunicera ställer hon i direkt relation till frågor om männiksovärde och identitet – de frågor som även berör projektets yttersta syften. Konst som motstånd för förändring. Estetik för rörelse. Förskjutningar. Öppningar.

Categories: Uncategorized