Kroppen som mittpunkt omgiven av vågor av lätt fiberduk. Händer som känner tygets lätta tyngd mot huden samtidigt som handens former i rörelse kan ses under tygets transparens, mot tygets yta. Barnen låter tyget beröra kinder och ansikte och drar tyget över huvudet. De yngsta barnen upptäcker även tygets berörande av ansiktet med tungan. Som med frågan: Vad smakar tygets rörelse? Tyget är tyst men några barns röster bubblar som ljudligt uttryck för det kroppsliga utforskandet. Huvuden läggs ner och gömmer sig i tygets mjukhet.

Tygerna tycks bjuda in barnen att utforska kroppens former, taktilt och visuellt. Lika tydligt framträder tygens möjligheter att undersöka kroppens utsträckning i rummet. Med remsor av tyg fästa i taket sträcker sig barnens kroppar uppåt i rörelse runt den egna axeln vertikalt. Med de större upphängda tygerna virar sig barnen in och låter tyget ta kroppens tyngd sidledes mot jorden.

Barnen utforskar med direkthet variationen i tygets kvalitéer i relation till vad kroppen kan tillsammans med tygerna. Tygernas lätthet, transparens och mjuka egenskaper undersöks parallellt med tygets möjligheter att mäta den egna kroppens styrka och tyngd. Så drar de äldre barnen varandra i tyger över golvet. Tygets stretchiga och glatta egenskaper förlänger kroppens längd i rörelsen mot och över golvet. Så försöker barnen även bära varandra i tygernas ytor. Mer dynamiska lekar kan pågå parallellt med mer stilla utforskanden av rummets atmosfär eller tygets mer subtila rörelse från rummets fläkt – vågor av rörelser som direkt kan locka till att förstärkas av kroppens rörelse med tyget.

Några barn är också upptagna av att utforska vad tyg är. Ett barn drar trådar av ett mer fransigt tyg, känner den tunna tråden mellan tumme och pekfinger. Som med en fråga om tygets minsta beståndsdel? Ett annat barn går runt i rummet och hittar på vägen även det tyg som kan hängas som markis tillhörande rummets befintliga möblering för lek och del av rummets kiosk. Hon känner på detta lite grövre och randiga tyg, som med ett konstaterande att detta är samma material.

De olika tygernas visuella kvalitéer kan påminna om de olika papperssorterna i stora ytor, färgskala och viss transparens. Uppenbart är barnens direkta tillgång till tygernas specifika egenskaper och möjligheter till dialog och utforskande av vad tygerna kan tillsammans med dem – vad deras kroppar kan i dialog med tyget. I lekhallens befintliga koja finns två pappersremsor kvarlämnade som en rest från förra tillfället. När de upptäcks framträder tydligt papprets distinkta prasslade i kontrast till tygernas tysthet.

Liksom vid förra tillfället hämtar vi barnen på deras avdelningar. Denna gång med ihoprullade tygremsor som vi klippt i sidorna och rullat ihop. Tygbollar liknande någon form av odefinierade blommor. En hand kan stickas ut genom blomman. Men tygrullen kan också hållas som en muff som rör sig sidledes. Barnen känner och låter sig beröras av tyget. I några grupper rullas blommorna ut till fransiga tygremsor som skapar en linje in mot rummet. Några barn vill hålla tyget på väg in i rummet.

Vår reflektion efter dagen kretsar åter kring vårt förhållningssätt till rum, material och barnen. Vad kan det innebära att vara i rummets och materialens tjänst i relation till barnen när barnen också har så olika förutsättningar och förhåller sig till materialet på så olika sätt? Hur kan vi än mer följa barnen? Göra samma som barnen för att med våra kroppar förstå deras utforskande? Ge barnen tid? Hur förhåller vi oss till de de äldre och mer rörliga barnens mycket dynamiska lekar där tyget på ett ögonblick förvandlas till ett långt hår i ett rullning fäst i taket eller en mantel som får sväva över golvet? Vill vi bjuda in de barnen till ett annat utforskande av materialet och varför i så fall? Vad kan ett utforskande av rummet vara, vilket vi i vår vuxna erfarenhetsvärld i förstone kan uppfatta som passivt och där vi riskerar att vara framme för snabbt för att vilja för mycket?

Glädjande att se är att några av de barnen som vid förra tillfället förhöll sig avvaktade, denna gång på ett annat sätt vågar sig fram till tygerna. Spännande och positivt överraskande är också att barn som vid förra tillfället var uppfyllda av det egna utforskandet av papprets rörelse i relation till kroppen, vid detta tillfälle också deltar i en gemensam rörelsedialog med ett annat barn tillsammans med tyget.

Vi ser fram emot kommande reflektion med pedagogerna! Åter funderar vi med nyfikenhet på om upplevelsen i rummet lämnat några spår i barnen och hur dessa i så fall kommit till uttryck?

Categories: Uncategorized