Trummande mot lampans filter. Ljusskiftningar genom fingrarnas mönster då de hindrar ljuset, belysta underifrån.

Kroppen liggande mot spegelgolvet och fingertoppars pickande mot ytan i utforskandet av den egna spegelbilden.

Pannan i direkt kontakt med spegelns 45-gradiga vinkel. Att luta sig mot sig själv, öga mot öga.

Rummets olika ljuspunkter drar till sig barnens uppmärksamhet. Men med ljus, skuggor och reflektioners immateriella karaktär, visar sig barnens begär att skapa sig en direkt och påtagligt kännbar relation till rummet.

Något barn tar även initiativ till att smaka på ljuset. En nyfikenhet i utforskandet som både en pedagog och vi per automatik först reagerar på men snart därefter undviker att stoppa då ingenting farligt i detta fallet kan ske.

Skuggor och vissa reflektioner synes ligga för långt bort från den egna kroppen, speciellt för de yngsta barnen. Ibland skapar dock skuggan på tyget en uppmärksamhet i rörelsen mot tygets yta som gör att det blir just det tyget och just mot den fläcken som intresset väcks att utforska ytan taktilt. Med ett tygband hängande från taket finns en möjlighet att undersöka hur skugglinjen förflyttar sig längs väggen i takt med ljuset skiftningar. Detta går dock barnen obemärkt förbi. Istället blir bandet ett försök att styra lampornas skiftande ljus. Några gånger sammanfaller barnens drag i tygbandet och lampornas tändning eller släckning.

Denna vecka har vi även haft möjligheten att reflektera tillsammans med pedagogerna. Alla tycks överens om att de barn som har specialplats, synes helt uppfyllda av rummets atmosfär och möjligheter – att kunna stanna vid något, ge det tid. Samtalet mellan oss och pedagogerna kommer dock att fokuseras vid frågan om förhållningssätt till de äldre och rörligare barnen som ofta tar med sig pågående sociala lekar in i rummet. För dem är vår tystnad och golvnärt kroppsliga realtion till rum och material visserligen mycket spännande men otydligheten och den frihet som rummet bjuder in till kan också bli till ett hinder. Var går egentligen gränserna? Varför pratar de inte? Vad förväntar de av oss? Tillsammans diskuterar vi hur pedagogerna kan förbereda barnen och vara tydliga med att samma regler som annars gäller på förskolan, gäller nu också, liksom pedagogernas möjligheter att även reflektera bakåt tillsammans med barnen. Hur har de tidigare utforskat något på olika sätt genom sinnena? I denna dialog lyfts också betydelsen av att pedagogerna själva kan skapa sig en kroppslig erfarenhet av rummet, innan de möter det tillsammans med barnen.

Vi frågar om barnens erfarenheter i rummet har visat sig på något sätt i spår, uttryck eller reaktioner? Bland de yngsta barnen tycks det för tidigt att säga då deras närvaro framförallt är här och nu. Men flera pedagoger delger att rummet skapat en förväntan och en riktad nyfikenhet till sig. Efter upplevelsen i rummet har ett barn kommit med en upprepad undran i frågan: ”Vad var det för någonting?”.

Alla avdelningar har besökt rummet andra dagar när vi inte varit med. Vi undrar förstås hur det har varit? Avdelningarna har gjort på lite olika sätt men alla tycks överens om att de besöken blivit till något annat. På vilket sätt och varför? Det magiska tycks skapas av helheten av rummets stämning och ljussättning liksom vår annorlundahet i närvaron. Så även att barnen inte helt känner oss, inte heller våra kroppar. Även om pedagogerna rör sig nära golvet och undersöker, framhåller de att det inte blir samma sak. Tillsammans öppnar vi frågan vad ett utforskande av rummet i så fall skulle kunna vara, om det inte är i detta magiska universum. Ett undersökande som också tar till vara de möjligheter som det talade språket kan ge, kanske i olika lekars struktur.

I fråga om förhållningssätt till rummet och barnen är ju också vi i ett sökande och prövande. Ett eget initiativ till utforskande, med tanken om att det fokus vi ger till materialen också kan inspirera barn att haka på, kanske stanna upp i, öppnar stundtals till att en närhet i kommunikationen kan uppstå med ett barn. Men flyktigheten i dessa möten är uppenbar – något som också visar sig i det filmade dokumentationsmaterialet. Någon gång hittar en sig själv i en märklig position, kanske med grad av generad känsla, ensam, möjligtvis iakttagen av en annan vuxen….

De tre rum som vi hittills erbjudit för barnens undersökande har skapat mycket rörelse parallellt med stilla utforskanden – möjligheter till olika tempi sida vid sida. Till kommande tillfälle söker vi ett annat gemensamt fokus att samlas kring, kanske för att bryta en förväntan eller en rytm som processen kommit in i. Vi frågar oss hur detta skeende skulle kunna utformas så att det kan delas av alla utifrån var och ens förutsättningar? Tillsammans och i samma här och nu.

Categories: Uncategorized