Den levda kroppen. Upplevelsen av kroppen. Kroppen som vår öppning mot världen.

Nu är vi i gång med projektet Jag är tid, jag är rum.

Denna vecka har vi riktat vårt fokus mot den kommande arbetsprocessen med barnen på Korrebäckens specialförskola i Malmö. Där kommer vi under hela hösten att skapa ett rum i förändring som barnen får utforska. Vår förhoppning är att skapa förutsättningar för upplevelser av förundran och närvaro – att uppleva sig själv och sig själv i världen på nytt och på nytt…

Men HUR gör vi det?

I ett samtal mellan oss i Kollaborativets projektgrupp, Helena Dahlberg, idéhistoriker, filosof och kännare av Maurice Merleau-Pontys fenomenologiska filosofi, Ylva Gislén med kunskap inom fältet konstnärlig forskning samt Käthe Svensson, förste förskollärare på Korrebäckens förskola, följer oss denna fråga om HUR in i projektets alla delar och strävansmål på olika nivåer.

Samtalet vandrar från det abstrakt filosofiska frågandet som rör hur varseblivningsprocessen kan förstås. Hur kroppen förhåller sig till världen både utifrån sin kunskap om världen men också med sin undran till världen – kroppens vetande-fråga till världen. Hur vi förstår världen utifrån våra kroppsliga projekt och hur objekt, material och rum på så sätt kan betraktas som en förlängning av kroppen – den gränsyta som vi förstår kroppen genom. Men i vår riktadhet mot världen tenderar vi att vara i ett moment före oss själva – speciellt vi vuxna! Hur kan vi skapa förutsättningar för ett rum som inbjuder till ett uppstannande, där närvaron och kroppens fråga kan härbärgeras i ett undersökande av någonting som hela tiden är i förändring?

Lika abstrakta som självklara och samtidigt tvetydigt svårgreppbara dessa frågor kan uppfattas, lika konkreta kan de också gestaltas i frågeställningar som rör olika materials egenskaper, kvalitéer och begränsningar. Frågeställningarnas direkthet gäller även hur vi vuxna kan förhålla oss som medforskare på olika sätt för att ge fokus liksom hur praktiska ramar som rör rumsliga såväl som tidsliga förutsättningar i mötet med barnen på förskolan påverkar.

Frågan om HUR blir också påtaglig när det gäller på vilket sätt projektet hämtar inspiration från det konstnärliga forskningsfältet. Att det kanske är just reflexiviteten i HUR-frågan som rymmer projektets utforskande aspekter? Ett arbetssätt där vi flyttar ut det rum som annars kan utgöra en ganska skyddad värld som ateljé eller repsal, in i förskolans verklighet. Där iscensätter vi gemensamt ett rum, ett möte med barnen och pedagogerna, där kluster av HUR-frågor blir direkt kännbara genom sin nödvändighet på plats.

I HUR-frågan finns också sökandet efter ett arbetssätt där vi kan hitta en rytm mellan praktiken i rummets undersökande och ett återkopplande till de filosofiska perspektiven – en process som vi önskar bjuda in så väl barnen som pedagogerna till. Allt detta med ett utrop i frågan om HUR? Ett HUR som både vill fokusera och skapa förutsättningar men inte får målstyras till den grad att rörelsen avstannar och livet i den dör. Detta försök till skapandet av förutsättningar tangerar även frågan om HUR processerna kan få sitt eget liv inom och efter processeförloppets slut på förskolan. Liksom hur de kan bibehållas och skapa sig en form med öppningar inom en scenisk produktion som kan nå ut bredare till fler.

I samtalet svävar vi också just in över projektets politiska dimensioner och intentioner – att faktiskt nå ut mot en bredare målgrupp, ut i samhället. En övertygelse i sitt HUR om det poetiska språket och konstens potential att beröra och skapa upplevelser som kan öppna för förändrade attityder och värden bortom det som kan vägas och mätas i pengar. Samtidigt som vi även inom detta projekt oundvikligen också behöver förhålla oss till mätbara mål och viss resultatstyrning.

Detta samtal försöker vi nu öppna vidare till förskolans pedagoger, vilka vi också träffat denna vecka, för att lyssna in deras och barnens förväntningar liksom hur vår gemensamma process också ska kunna gå i dialog med de områden och teman som förskolan redan är mitt uppe i. Inom den mycket begränsade tid vi har tillsammans vid just detta tillfälle med pedagogerna, behöver vi fokusera riktlinjer för höstens tidsliga och rumsliga strukturer som kan möjliggöra att vi hinner träffa alla fem avdelningar varje vecka. En praktisk omständighet av det mer akuta slaget visar sig vara att förskolan just nu håller på att byta alla fönster, vilket direkt påverkar vad lekhallen kan erbjuda av förutsättningar….

Inom kort får vi träffa barnen!