”Magiskt. Läskigt. Skönt. Vackert. Roligt.” Med de orden beskriver några av barnen upplevelsen Jag är tid, jag är rum – En sinnlig upptäcktsresa. Längre ner i detta inlägg har vi samlat lite av den skrivna respons som vi fått i samband med föreställningen, från pedagoger i förskola och särskoleverksamheter.

Samtidigt vill vi påminna om det vanskliga i att efterfråga återkopplingar som formuleras i ord, när de upplevelser, möten och uttryck som uppstått i rummet befunnit sig inom den sinnligt erfarande kommunikationssfären.

De ögonblicksminnen som lyser extra starka för oss som medverkar i föreställningen är kanske de som skett i mötet med besökare med andra förmågor än de verbalspråkliga. Den elev som förblev stående, gungande och sjungande med en av de varma vattenpåsarna i famnen. Det barn som sträckte sig efter penselns kontakt och tillsammans med penselhåren formade en gemensam rörelse där det blev omöjligt att avgöra vem och vad som förde eller fördes, rörde eller berördes. Den elev som med bestämdhet ville hålla en av de upplysta isklumparna länge länge, mot hals, ansikte, skuldra.

Tydligt erinrar vi oss även de stunder av gemensamma rörelser av kommunikation som uppstått i de olika grupperna. De barn som initialt förhållit sig frågande, avvaktande, kanske blyga eller lite rädda men som spruckit upp mot ett gemensamt bubblande skatt i rörelsehavet med silkespappret. Eller, den grupp av äldre elever som avslutningsvis gick loss i ett gemensamt jam med fingrarnas trummande och glidande mot metallskivans lätt vattentäckta yta från isklumparnas droppande, förstärkt av kontaktmikrofon och eko.

Men självklart minns vi också de ordliga spontana utropen, såsom: ”Så modig jag var!” Eller: ”Jag känner!”

Mycket bra föreställning!! Hoppas på fler uppsättningar så många fler barn kan uppleva detta fantastiska sinnesrum!!

En otrolig upplevelse fylld med olika känslor. Under hela upplevelsen tänkte jag på vår jord, mänskligheten och hållbar utveckling.

Några barn tyckte början var lite läskig, för ni kom in utan ljud/ord. Sanden tyckte barnen var både skön/blöt och en konstig känsla. Det varma vattnet var spännande och inspirerade oss pedagoger till att utföra/skapa detta hemma på förskolan. Pappret sa barnen också att det var roligt att få kasta upp i luften. Barnen gav uttryck för att det hela var roligt och spännande för att de fick vara med i själva föreställningen och röra sig runt i lokalen. Tack så mycket för en bra upplevelse.

På vägen hem sa barnen inte så mycket. Men dagen efter var de flera föräldrar som berättade hur barnen hade återberättat allt som hänt med stor entusiasm och var väldigt lustfyllda och inspirerade.

Jag trodde de var levande dockor som inte kunde tala.

Fortsätt på samma vis!