Spiralens form och rörelse. Närheten till kroppen och naturens vridningar. Spiralen som likt kroppen bär en öppning i sin rörelse. Spiralens möjligheter att länka samman liksom förmåga att förtydliga rörelsen emellan i dess elasticitet och motstånd. Rörelsens som svar tillbaka i dialogen med kroppen. Spiralens egen vilja i rörelsen, kanske att jämföra med kroppen och varseblivningsprocessens förmåga till och öppning att skapa nytt i mötet. 

Inför vårt andra tillfälle med eleverna på Mellanhedsskolans grundsärskola försöker vi lägga fokus på rörelsen, upplevelsen av rörelse, kroppens rörelse tillsammans med rummet och materialen. 

Merleau-Ponty förstår den mänskliga kroppen som något helt annat än som en behållare för jaget, eller som ett verktyg för ett subjekt att röra sig eller uttrycka sig genom kroppen. Snarare måste kroppen förstås som världens andra sida. Kroppen är alltid redan engagerad i världen och definieras utifrån sin plats och sina projekt där, samtidigt som den utgör en ny början på världen genom att den ständigt varseblir den på nytt, utifrån sina egna förutsättningar. Också ”jaget” skapas i detta utbyte mellan kropp och värld. (Dahlberg 2013, s. 274f). 

Spiraler och cirklar blir det tema som vi iscensätter rummet med och som vi avser bjuda in eleverna till i ett utforskande av denna rörelse, mötet i denna rörelse. Liksom tidigare använder vi den cirkulära mattan för ett fokus i rummet. Men denna gång klär vi in klassrummet i tyger. Vi använder oss av nakna träspiraler. Plaströr i spiraler och cirklar med grov sand i, iklädda tyg med mjuk textur, där sandens ljudlighet kan förstärka upplevelsen av rundad rörelse och rumsskapande. Projektets kostym- och textildesigner Chiara Pellizzer har förberett långa spiraltuber som hon klätt i halvtransparenta stretchiga tyger. Hon har även använt sig av böjliga rör som monterats ihop som cirklar i varierande storlekar och sytt tyg med olika texturer och temperaturer emellan. Den största skapar en stor rumslighet där flera kroppar kan få plats. Därutöver använder vi bönformade mjuka bågar av metall med stretchtyg som Chiara ursprungligen skapade till ett av Kollaborativets tidigare projekt men som nu prövas igen inom detta sammanhang utifrån objektens visuella kvalitéer mot ljussättningen såväl som möjligheter att skapa upplevelsen av temporärt omslutande rum eller avgränsningar, kanske i upplevelse av skydd. 

Med ett fokus på rörelse och vårt eget förhållningssätt till rummet, materialen, eleverna och varandra, försöker vi även se oss själva som en rörelse, eller del av rummets rörelse, snarare än som en person eller intakt kropp. Oss själva som en fortsättning på en rörelse, där vi också kan lämna utrymme och ha tillit till att någon annan tar vid när vi lämnar, eller fortsätter rörelsen i en annan riktning. Detta förhållningssätt blir relevant i kontakten med eleverna, eftersom det är lätt att hamna i ett stannande tillsammans med en elev där upplevelsen av kontakt uppstår. Vi avser givetvis inte att undvika denna kontakt, snarare öppna för att den rörelsedialogen också kan ge riktning åt något annat i rummet för att där igenom skapa förutsättningar för någon eller något nytt att ta vid. Att ge över plats, snarare än att som ensam kropp hålla kvar. Att utforska intentionen av en gemensam rörelse och ett gemensamt ansvar för rummets rörelse. 

I mötet med eleverna blir vi än en gång påminda om hur rikt ett material/tema kan bli, hur det kan användas och utforskas på så varierande sätt i mötet med olika kroppar, liksom mellan kroppar. Skeendena som utvecklas i rummet är helt beroende av elevernas förmågor och rörlighet, hur vi förhåller oss, liksom antalet kroppar i rummet. 

Vår största utmaning är att skapa bästa förutsättningar för de elever som är rullstolsburna och som kommunicerar med mycket små signaler, svåra för oss att tolka och där pedagogerna heller inte alltid helt vet vad eleverna uppfattar i kontakten med omvärlden. Detta blir tydligt i några av grupperna på Rosendal. En elev som dock har tillgång till tal men helt orienterar sig genom hörseln och som inte var med vid förra tillfället med wellpapp, uttrycker tydligt en osäkerhet i rummet. Vi får av en av pedagogerna senare veta att eleven i vanliga fall brukar kasta en pingisboll och låta den studsa mot rummets ytor för att avläsa rummet. När vi nu har hängt upp tyger för att omsluta rummet skapar det ett förfrämligande av klassrummets akustiska miljö vilket med stor sannolikhet bidrar till elevens osäkerhet. Detta blir mycket betydelsefull information för oss inför våra kommande tillfällen. Och som samma pedagog påminner om, finns ingen flyktväg för den som sitter i rullstol. 

I mötet med grupperna på Svaneholm där eleverna i båda grupperna är fler och väldigt rörliga utvecklar sig detta tillfälle till ett rum som skulle kunna liknas vid en dynamisk rörelseamöba. Dynamiken förändras genom det olika objekten på som successivt plockas fram. Med det långa tidsintervallet på en timme hinner energin variera och falla något för att senare plockas upp och stiga. Efteråt är vi helt överväldigade över elevernas ork och intresse även om vi efter tillfället med den äldre grupper också behöver reflektera över hur vi kan avleda eller byta riktning, utan att tillrättavisa, i det fall en gemensam lek uppstår och synes utvecklas till att bli för vild och där alla i rummet möjligtvis inte uppskattar dynamiken.

Vid vårt gemensamma reflektionsmöte med pedagogerna samtalar vi vidare om betydelsen av att även de som pedagoger ska kunna delta på olika sätt utifrån elevernas förmågor och behov, vilket vi uppmärksammar att de gör och har ett väldigt medvetet förhållningssätt till. De uttrycker att de ser att de allra flesta eleverna vid andra tillfället vågar ta plats än mer, liksom framhåller glädjen i att ta del av hur eleverna tar för sig av rummet.

Fotodokumentation: Casper Wijlhuizen

Referenslitteratur

Dahlberg, Helena (2013) Vad är kött? Kroppen och människan i Merleau-Pontys filosofi, Glänta produktion.