Ett sinnesorgan som ett öga eller en hand är redan ett språk eftersom det fyller funktionen av att vara en fråga och/eller ett svar. Det som Merleau-Ponty här kallar fråga är en rörelse, och svaret är en perception, som för Merleau-Ponty utgör ett svar på rörelsen. Kroppen är med andra ord placerad i en situation där den så att säga kommunicerar med sig själv, rör sig själv, svarar mot sig själv, likväl som mot andra kroppar. Vår kropps lemmar kommunicerar med varandra, och kroppen kommunicerar också med de ting som utgör vår omvärld likväl som med andra människor. Perceptionen är också en form för kommunikation. 

Så skriver Cecilia Sjöholm i artikeln Maurice Merleau-Ponty och kroppens filosofi (2001, s. 116).  

Merleau-Ponty talar om kroppen som ett ”naturligt” språk. Han tänker här inte bara på gester, på det faktum att vi använder kroppen för att signalera och göra oss förstådda, eller för att understryka det vi säger. Det ”naturliga” språket handlar om en nivå som är ännu mer ursprunglig än detta. (Ibid)

En skulle kunna säga att det är just denna form för kommunikation som vi söker lämna plast för, uppmärksamma, i rummet, i mötet med eleverna. Den kommunikation som är så självklar att vi till vardags glömmer att uppfatta den som ett språk – varseblivningsprocessen som ett språkande i sig självt. Kommunikation mellan olika delar inom oss såväl som med rummet och andra människor – i rörelsen mellan vårt inre och yttre genom våra sinnesperceptioner.

Sjöholm fortsätter:

Man kan säga att kroppen på detta sätt just är ett naturligt språk, och att det är dess främsta funktion: ett slags ursprung före logos, den struktur genom vilken vi uppfattar världen. Genom sina sinnen fungerar kroppen som en passage till en yttre värld. Sinneserfarenheten inleder en relation till världens utsida. (Ibid)

Med denna syn på kroppen som språk kan visuella, auditiva och taktila sinnesintryck betraktas som svar på kroppens rörelser i kontakten med rummet omkring oss. Rörelser och perceptioner som flätas samman. Så har vi i processen med eleverna sökt material som i sig själva bebor förutsättningar för denna språkliga rörelse. Material som har förmåga att respondera i dialogen med kroppen; auditivt, taktilt/kinestetiskt och/eller visuellt. Men också material som kan undersökas tillsammans i kommunikationen mellan två eller flera kroppar. Ett språkande med materialen emellan, som gemensam kontaktyta i rörelser av frågor och svar.

Så har vi också lagt stor vikt vid vårt förhållningssätt i processen, ett sökande som även det fortgår.

Vilken respons ger vi eleverna? Hur kan vi bekräfta deras undersökande utan att själva vilja för mycket? Hur kan vi fördjupa vårt lyssnande till elevernas undersökande och utifrån deras rörelse/fråga/svar söka ingångar till dialog genom materialen? Hur kan vi med våra kroppar låta dem märka att deras rörelse/undersökande/initiativ har betydelse och kan påverka rummets skeenden?

Vår erfarenhet genom projektets olika delprocesser har visat att vårt förhållningssätt till stor del är avgörande för stämningen i rummet. Genom vårt sätt att vara i rummet, med våra kroppars rörelser, riktningar, tempi och blickar, bär vi ett ansvar gentemot rummets öppenhet, vad som uppmärksammas såväl som behöver gränssättas. Tidigare, i början av projektet, har vi haft en större tilltro till att rummet och materialen ska kunna bära sig själva. Nu, inom denna process, har vi lagt extra stor vikt vid vår interagerande funktion med eleverna, genom materialen, i det nära mötet. Ett slags sökande efter dialogskapande öppningar. Varför uppfattar vi vår närvaro som så betydelsebärande?

I samma artikel, vill Cecilia Sjöholm synliggöra att den relation mellan kroppen och världen som Merleau-Ponty söker formulera i sin filosofi, vilken stundtals har tolkats som ett harmoniskt förhållande, snarare inbegriper en asymmetri eller en ogenomskinlighet. Vi kan inte själva erfara oss själva utifrån, det kan bara den andre. Detta eftersom det alltid finns en punkt där den egna kroppen inte är tillgänglig för sig själv, den punkt från vilken vi ser världen, den punkt från vilken vår blick utgår. Den egna kroppen är med andra ord både stängd och öppen. ”Öppen gentemot världen, men stängd för sig själv.” (Ibid). Sjöholm fortsätter:

På samma gång exponerar den (kroppen) oss ohjälpligt för världen: vi kan inte fly från våra kroppar, eller den andres blick. Det som är stängt för oss själva kan öppnas genom den andre. Men därmed gör vi oss också sårbara för den andres blick. (Ibid)

Med detta sätt att se på skörheten i mötet med den andre, blir den vuxnes ansvar extra påtagligt i mötet med ett barn då denna relation i sig inbegriper en maktobalans. Vi är som levande, beroende av den andres blick.

Medan kroppens sinnesorgan öppnar den för världen, är den blinda punkten också den som gör kroppen sårbar för andras projektioner och investeringar. (…) Kroppen är permeabel, penetrerad av en annan som alltid är i mig, i min kommunikation med världen. (Ibid)

Så bär vi alla, alltid, ett enormt ansvar i mötet med den andre. Blickens återkoppling kan givetvis jämföras med andra kroppsliga såväl som verbala responser.

Och i denna specifika situation som vi här iscensätter, avgränsad i tid och rum, i mötet med eleverna, är vi medarbetare inom projektprocessen helt beroende av elevernas närvaro och respons. Utan dem finns inte mötet, finns inte heller den osäkerhet/sårbarhet/skörhet som är en förutsättning för vår lärandeprocess. Vi behöver försätta oss i en situation där vi inte vet och där elevernas närvaro och oberäknerlighet är en förutsättning. Att situationen kan ge eleverna något kan vi naturligtvis inte säkerställa. Men vi kan ha en intention och söka förutsättningar genom de val vi gör på förhand i form av materialval och iscensättning såväl som i stunden genom vårt sätt att respondera. Ett skapande av en situation där alla kroppars närvaro behövs för att rummets skeenden ska kunna veckla ut sig. En rörelse där kropparna och materialen är de berättelser som får ta plats nu och nu och nu. En slags ömsesidighet i mötet och rörelsen mellan frågor och svar, utan att för den skull släta över asymmetrier i situationens ansvarsfördelning/ordning.

En lång inledning av citerande, som hade kunnat bli ännu längre med än fler av de olika referenstrådar som vi i nuläget väver in i processen. Några av dem får vänta till senare inlägg…. Nu till vårt möte med eleverna inom detta upplägg där vi framförallt har sökt fokusera visuella perceptioner av kroppens rörelser – visuella ekon i rummet genom kroppens kontakt med materialen. Förlängningar och resonanser som också i varierande utsträckningar har auditiva och taktila kvalitéer.

Detta är kanske vårt mest omslutande och drömlika rum i denna process, iscensatt med ett tak i vitt siden, som lätt kan sättas i ett böljande, vid minsta beröring eller fläkt. Förutom sidentyget är rummet iscensatt med olika materialprover som Marta Cicionesi beställt inför den kommande produktionen. Eleverna leds in i en tunnel av ett trådaktigt material med vit ytstruktur som släpper igenom ljuset. Inne i rummet ligger åter ”spegelsjön” på golvet som vi tidigare använt, men denna gång täckt med ett annat materialprov, även det en trådig yta men betydligt grövre och glesare i sina linjer. Ett formbart aluminiummaterial som på ena sidan är täckt med vitt tyg är en annan provbit som presenteras, ett material som också har tydliga auditiva kvalitéer och där de olika sidorna även bär en viss kontrast i temperaturskillnaden mellan varmt och kallt. Materialen finns också i små bitar som är lättare att hantera och taktilt undersöka, som kan formas av kroppen eller runt kroppen men som inte har samma rumsligt omslutande möjligheter. Därutöver, som en del av rummet och till en början dold under tyg, har vi även placerat ett slags bord med transparent plexiglas, upplyst med ledlist i komplementfärger. En webbkamera fångar underifrån handens rörelser i kontakten med mindre materialbitar på plexiglaset och en projektor återkastar dem mot sidentaket uppifrån. Förutom de material vi har i rummet i större kvantiteter, som del av rummets fullskaliga iscensättning, finns mindre bitar av bubbelplast.

Vid detta tillfälle på Rosendal närvarar Marta för första gången i vår process på skolan. Hennes spontana reaktion och tolkning är just att eleverna i deras uttryck och förhållningssätt till rummet och materialen direkt synes ställa in sig på något annat än vardagens verklighet. En uppkoppling, inkännande, till något större. En slags relationell kompetens som vi säkerligen vill återkomma till senare i vår process, då den också är en del av det som vi söker skapa rum för att kunna uttryckas. På Svaneholm kommer denna förberedelse och förväntan inför det rummet kan ha att erbjuda, möjligtvis till uttryck på så sätt att en elev på bestämt eget initiativ går och hämtar en kudde att ha med sig in i rummet.

Efter vår inledande ritual med klingan och den vibrerande skålen vars mörkare ton får vandra i rummet, söker vi tillsammans med eleverna landa i den förundran som rummets iscensättning tycks väcka. Ibland är det golvytan som fångar de flesta elevernas uppmärksamhet. Händer som följer den trådiga ytstrukturen mot spegeln, som i en fråga, ritar hålrummen eller drar vertikalt i materialet, något som också skapar en rytm när strukturen landar mot spegeln. Andra gånger är det sidentakets böljande som är det första som eleverna ger uppmärksamhet i sina rörelser mot sidenytan, vilken försätts i svall över oss alla.

Aluminiumfoliets auditiva kvalitéer tycks fånga flera elever med den resonans det förmår återkasta kroppens rörelser. Materialets taktila kvalitéer och möjlighet att formas undersöks mot olika kroppsdelar. Några elever låter sig bakas in i foliet, andra vill krypa ihop tätt tillsammans som i en grotta. Upplägget har ju ett visuellt fokus och i förberedelserna har vi frågat oss hur vi kan tillgängliggöra materialen för elever med nedsatt syn, särskilt elever som inte heller uppfattar skiftningar mellan ljus och mörker. Men foliet verkar vara ett material som verkligen intresserar. Efter stunden i rummet kommer en av pedagogerna på Rosendal för att be om en bit folie som hon kan ta med sig till en av eleverna för fortsatt undersökande och även spela in ljud, rörlig bild och skapa en QR-kod så att elevens anhöriga kan ta del elevens erfarenheter. En annan elev på Svaneholm verkar ha ett minne av de vibrerande metallfaten från vårt tidigare möte. Eleven lägger sig på mage och blundar och ber om att att få en bit folie på ryggen.

Inom vår stund med eleverna har vi också en sekvens med kontraster mellan ljus och mörker. Ljuset av två ficklampor får vandra över eleverna som sträcker sig mot rörelsen och gärna vill känna ljuset mot huden. Ljuset som material mellan oss, som sinneserfarande och som språk, fråga och svar.

Det blir en viss variation i ordningen av de material som erbjuds även om vi har en struktur som vi håller oss till, om inte något annat uppstår på vägen. Någon gång blir vi så indragna i rummets skeenden att vi glömmer något material, aluminiumfoliet, som får vänta till senare. Möjligheten att pröva mindre bitar av materialens strukturer taktilt i rörelse, i förstoring och viss fördröjning, som projektioner, väntar vi dock med mot slutet. På Rosendal söker sig några elever mot det ljussatta bordet för att undersöka materialen taktilt. En elev smäller bubbelplasten mot skivan. Det skarpa ljudet förstärks av den visuella resonansen. Någon gång dyker ett ansikte upp. Kanske uppfattar någon relationen till rummets ljusskiftningar mot sidentaket. Bilderna som projiceras fungerar dock som rörelse och stämningsskapare oberoende av om den som rör vid materielen på plexiglaset är medveten om den visuella återklangen ut i rummet. På Svaneholm väcker projektionerna och möjligheten att styra dem stor förundran bland några elever som också förstår att de kan styra den projicerade bilden. En elev tar initiativ till att dra fram hela den stora biten av grövre vit trådighet som vi inledningsvis hade lagt över spegelsjön. Materialets struktur fångas i sidentaket, skiftande färger i rörelse. Det väller också ner över golvet, över klasskamraternas vilande kroppar mot spegelsjön, blickarna riktade uppåt.

Kommande tillfälle blir vårt sista med eleverna i denna process på skolan.

Foto- och filmdokumentation: Casper Wijlhuizen

Referenslitteratur:

Cecilia Sjöholm (2001) Maurice Merleau-Ponty och kroppens filosofi. I: Glänta 1-2.01 s. 112 – 119.