Tidsliga och rumsliga beröringar. Varje rörelses fortsättning liksom varje perceptions fortsättning ur något, mot något.  

För att uppmärksamma hur världen inom Maurice Merleau-Ponyts filosofiska universum inte bara hänger samman med varje annan del rumsligt, utan hur det också finns en tidslig dimension av sammanhängande, väljer Helena Dahlberg (2013) följande citat:

Eftersom vart enda ett av mitt livs landskap inte är en flock irrande sensationer eller ett system av kortlivade omdömen, utan en bit av världens varaktiga kött, är de, såsom synliga, havande med många fler seenden [visions] än mitt eget […] Då jag återfinner den aktuella världen, så som den är, under mina händer, under mina ögon, mot min kropp, återfinner jag mycket mer än ett objekt: ett Vara som mitt seende är del av, en synlighet mycket äldre än mina verkningar eller handlingar. (2013, s. 65)

Att skapa förutsättningar för rumsligt och tidsligt sammanhang, att se tillbaka på det som varit i relation till nuet men även blicka framåt hur rörelsen kan försätta, är något som vi avser skapa förutsättningar för att erfara inom vårt avslutande möte med eleverna på Mellanhedsskolans grundsärskola.

Erinran för upplevelse av sammanhang och som förberedelse, är något som pedagogerna, framförallt på Rosendal, har arbetat med tillsammans med eleverna under hela processen. Vid vårt senaste reflektionsmöte med dem visar de oss böcker med bilder, taktila fragment och QR-koder med korta filmer från de olika materialen som varit i fokus under processen. Pedagogerna berättar att de inför varje nytt möte har erbjudit eleverna böckerna för att skapa förutsättningar för dem att kunna ställa in sig på vad som kommer.

Ja, vår intention är att skapa förutsättningar för upplevelse av sammanhang och vad detta här och nu står i relation till, så väl som kan sträcka sig vidare mot. Men så också att tidigare erfarenheter, just för att de hänger ihop, samtidigt skiljer sig åt. Helena Dahlberg fortsätter:

Det som handen känner är en bit av världen själv. Det är en bit av världen själv eftersom den hänger samman med (och samtidigt skiljer sig från) alla andra bitar av välden, rumsliga såväl som tidsliga, och eftersom det är samma värld som handen själv är del av. (2013, s. 66)

Kroppen och världens sammanhängande så väl som åtskillnad. Närhet såväl som avstånd i tid och i rum. Så har Helena Dahlberg även tidigare pratat om Merleau-Pontys syn på sinnesorganen; att de hör ihop men också skiljer sig åt och därför kan relateras till varandra (se tidigare blogginlägg 2020-04-22). På samma sätt som blått och rött hänger samman med varandra såsom färger och samtidigt skiljer sig åt (2013, s. 66 f).

Inom denna processkontext söker vi därför ett tillfälle för erfarande av förbindelser genom erinran men inom en upplevelse som samtidigt är något annat än de tidigare. Så är också vår förhoppning att eleverna då de senare kommer till Malmö Konsthall ska känna igen mycket i kontakten med materialen, även om tid och rum såväl som det yttre sammanhanget på Konsthallen utanför skolan, är ett annat och skiljer sig från tidigare erfarenheter.

Förutom att vi har en tanke om återkoppling och framåtblickande, är vårt fokus vid detta avslutande tillfälle visuella perceptioner, även om vi givetvis söker att ge taktila och auditiva sinnesintryck en plats.

I rummets iscensättning använder vi liksom tidigare den cirkelformade mattan men denna gång delvis täckt täckt av den provbit med viss transparens i sin trådighet, vilken vi vid tidigare tillfälle format som tunnel. Rummet omsluts av olika delar såsom en skärm i kanalplast bearbetad av Marta Cicionesi med sand och vit färg. Den är hämtad från vår tidigare produktion. Därutöver ramar vi in rummet med skärmar täckta med stora bitar av spegelfolie, mellan dessa metallformer med spänt stretchtyg, upphängda i taket. De senare, vi kallar dem ”chipsen”, är prototyper som Marta tillsammans med Chiara Pellizzer laborerat fram i olika storlekar. Objekt som kan hanteras i rörelse men som också har ett motstånd och en oberäknelighet i sitt svar. Chipsen har vi även i mindre varierande storlekar och former som vi tar in i cirkeln och som kan undersökas på olika sätt. De kan ses igenom men även bli en taktil kontaktyta i relation till objektet så väl som till en annan kropp. I mötet med eleverna använder vi oss också av mindre bitar av spegelfolie, även dem med intentionen om att mötas i materialet, i spegelfilmens dubbla projektion. Det vi också förberett inför mötet är dokumentationsfilmer från de tidigare tillfällena. Fyra skilda versioner med klipp från de olika elevkonstellationerna; grupperna från Rosendal på förmiddagarna respektive eftermiddagarna, Svaneholms yngre elever respektive elever i klassen för de äldre. Filmerna kommer först bara upp i det tysta som ljusförnimmelser mot chipsen och kropparna i rummet. För detta moment har vi förberett en liten högtalare inbakad i tyg med ljudfragment för några av eleverna på Rosendal som främst orienterar sig auditivt. Där kan de höra sina egna och pedagogernas röster från ett tidigare nu. Därefter har vi förberett för ett mer samlat fokus på filmerna, projektionerna mot den vita skärmen med en tanke om ett mer dokumentärt uttryck med de autentiska ljuden till filmklippen. Bilden har vi valt att projicera från en handhållen projektor för att också kunna justera bilden utifrån rummets närvarande kroppar som också förlängs i skuggor mot filmen. Ingång och avslutningsritualen håller vi oss till som tidigare även om vi denna gång avser göra ett tydligt avslut, att det är sista mötet på skolan.

När vi väl möter eleverna i det olika grupperna blir vi så även denna gång förundrade över hur olika dessa möten gestaltar sig. Vissa responser och skeenden har vi så klart delvis kunnat förutsäga, så som att filmerna kommer att uppfattas på väldigt olika sätt. Så blir det även med spegelfoliet och chipsen.

Inledningsvis i mötet med eleverna på Rosendal blir vi varse spegelfoliets auditiva och taktila kvalitéer som vi inte helt uppmärksammat betydelsen av när vi själva laborerat med materialet i mer stilla och kontrollerade former. Flera av eleverna går igång på ljudet och kroppens rörelser mot spegelfilmens yta. Just detta material synes utses som en favorit av en elev som är helt blind och som vi haft i lite extra åtanke till detta tillfälle där filmerna är en betydande del av upplägget. Fascinationen blir lite förvånande för oss men så klart också glädjande. Överlag uppfattar vi att de auditiva och taktila egenskaperna hos spegelfoliet tillför men också att det skarpa prasslandet tenderar att konkurrera ut det visuella fokus som vi hade en intention om utifrån spegelfoliets förmåga att både kunna kasta tillbaka bilden av en själv och samtidigt ge möjlighet att se den andre genom foliets transparens, ett undersökande som dock inte blir helt lätt att fånga i ljuset och foliet i rörelse.

Chipsen visar sig ha mycket fina egenskaper både taktilt och visuellt i sin tysthet. Deras olikheter sinsemellan, i tygernas textur och i form och storlek öppnar upp för olika möjligheter till undersökande och interaktion. Chipsen med ett hål i väcker exempelvis intresse och utforskas på varierande sätt med kroppen eller i mötet med en annan. De olika storlekarna inbjuder till möten i omslutande rum tillsammans med någon, eller en egen avskärmning och erfarande genom tygets vita skimmer. Chipsens visuella kvalitéer att fånga ljusförändringar i projektionerna kommer fram lite extra när filmerna sätts igång, först i tystnad utan ljud, vilket ger en drömlik karaktär. För flera av eleverna på Rosendal tolkar vi det som att det framförallt är rörelsen i ljuset och färgspelet som skapar intresse. På Svaneholm är det några elever som direkt identifierar bilderna genom materialen som de erfarit och tycks börja ana att de rörliga bilderna har med deras tidigare erfarenheter att göra. Det är också inom detta moment som vi erbjuder några av eleverna på Rosendal en möjlighet att ta del av de ihopklippta ljudfilerna med den inbakade lilla högtalaren direkt mot örat. Vi tolkar det som att detta fungerar väldigt bra, speciellt med stöd och förtydligande av pedagogerna som hela tiden är nära eleverna och syntolkar samt ger verbala förberedelser för intryck som är väg.

På Rosendal blir vi positivt överraskade över hur många elever som faktiskt uppmärksammar filmerna och synes uttrycka en igenkänning med hjälp av pedagogerna. Om det är ljuden eller bilden eller kombinationen som ger de starkaste intrycken är nog mycket individuellt. Det blir en stund av delad glädje över de gemensamma bildminnena, vilka förstärks av pedagogernas förundran över att se eleverna i projektionerna. Någon pedagog förtydligar för en elev ”Där är du!” följt av elevens bestämda svar ”Nej”. Kanske med undertexten ”Jag är ju här”. Vem vet.

För några elever går projektionerna helt förbi och de visar tydligt att det inte är dit deras uppmärksamhet leder. Exempelvis är det för en elev mest intressant att undersöka spegelfoliets hållfasthet. Det blir en gemensam rörelse för oss och pedagogerna runt eleven, för iscensättningens ihophållande, något som för oss åter uppmärksammar frågeställningar som rör gränssättande av vad som är möjligt i rummet.

På Svaneholm känner de allra flesta eleverna igen sig i filmerna. Några lägger även märke till och identifierar detaljer, så som att de direkt benämner vilken elevs händer som syns i bild. Men reaktionerna i de olika grupperna är väldigt olika.

I de yngre grupperna leder igenkänningen bland några elever till dans, sång och eurofori. I de äldre grupperna tar de flesta eleverna del av filmerna med andäktig uppmärksamhet i tystnad. Ibland hörs fnissanden. Men för några elever är det först när filmerna går igång projicerade på skärmen med ljud som spegelfoliet visar sig intressant. Kanske behövdes det mer tid? En elev sitter länge med en av det mindre bitarna. En annan elev, som tidigare inte alls verkade intressera sig för foliet, tar sig fram och tillbaka över golvet mot de större spegelytorna för att upptäcka sig själv i bilden. Detta trots att kompisarna envist påkallar elevens uppmärksamhet då denne visar sig på filmen.

Som tidigare avslutar vi stunden med den ljudande skålen. Alla som vill får pröva. Flertalet vill. En elev som initialt tvekar uttrycker sedan: ”Ahhh, jag kunde!”. 

Avslutningsvis kan vi inte heller låta bli att tacka alla elever och pedagoger för den tid som varit inom denna väldigt märkliga period som vi alla befinner oss i på olika sätt påverkade av pandemin. De allra flesta elever med tillgång till tal uttrycker med varierande ord att de varit uppfyllda av processen. Någon håller upp handen med en tydlig tumme upp. En elev visar sig ha väldigt bra koll på exakt vilka veckor vi har varit där, något som också förvånar elevens pedagog. Några elever, speciellt på Svaneholm, tar även till sig att det kommer en fortsättning på Malmö Konsthall. Ingen har varit där men de verkar ändå kunna relatera till vad det kan vara för typ av plats.

Än en gång reflekterar vi över mötet med eleverna och rummets skeenden. Men att något skapar intresse eller fungerar bättre än något annat i en viss ordning eller med en minimal justering, är inte alltid så lätt att dra slutsatser ifrån. Varje tillfälle med eleverna, varje möte med var och en, blir på sitt egna sätt beroende av en väv av olika faktorer som ingen helt kan utröna; elevernas förmågor, initiativ till handlingar, intressen, dagsform, stämningsläge, rummets förutsättningar, vilka pedagoger som deltar, vad som hände precis innan och inte minst vårt förhållningssätt genom vad vi uppmärksammar och hur vi handlar. Även om vi gemensamt inom projektgruppen har uttalade såväl som outtalade tankar som vi försöker förhålla oss till för att undersöka i mötet med eleverna är ju även vi alla olika individer som givetvis också tar in, läser av, responderar och handlar på lite olika sätt, liksom sänder ut subtila signaler som vi själva inte är medvetna om. Allt spelar säkerligen in i sin komplexitet men exakt vad som får betydelse eller leder i en viss riktning vet vi inte med säkerhet.

Mot bakgrund av Jonna Bornemarks nya bok Horisonten finns alltid kvar (2020) skulle en kunna kalla dessa stunder av möten med eleverna inom denna processkontext som situationsunika med en stark relation till icke-vetandet. Något orsak-verkan samband går inte att förlita sig på. Vi kan aldrig säkerställa den respons vi får. Det vi söker är också just öppenheten för alla att kunna göra, handla, på olika sätt. Bornemark formar begreppet paktivt lyssnande, d.v.s. ett lyssande som både är passivt och aktivt. För vår del kan det förhållningssätt vi söker delvis förstås på detta sätt, genom ett kroppens lyssnande av rummet, materialen och andra kroppar. Ett inkännande där vår intention att sätta elevens närvaro, förmågor och initiativ i fokus i ett dialogsökande med kroppen och materialen som språk. Detta samtidigt som vi är ansvariga för rummets skeenden. Vi vill något men måste hejda oss för att vilja för mycket. Som del av det paktiva lyssnandet följer nämligen att vi behöver handla med omdöme utifrån vad vi uppfattar som betydelsefullt, eller var vi tror oss ana en öppning till kontakt och dialog. Bornemark beskriver detta handlande:

”…dess aktivitet är en organisk fortsättning på dess passivitet, det är därför vi måste förstå omdömet som aktivt. Dess aktivitet innebär att fortsätta den rörelse som redan finns i situationen, men vrida den åt önskat håll. Det är det vi kallar handling. Handlingen är fri eftersom den skulle kunna gå åt flera olika håll. Den kräver också fantasi, den föreställningsförmågan att verkligheten skulle kunna vara annorlunda och vrida den dit.” (2020, s. 75)

Hela processen med eleverna och pedagogerna på Mellanhedsskolan har varit fantastiskt lärorik och spännande! Den har varit så betydelsefull för vårt undersökande av förhållningssätt, uppmärksammande, omdöme och handling. Detta är något som vi hoppas på att fördjupa och förfina ytterligare till den sceniska produktionen Spiralens mitt, inom vilken vi ju kommer att möta besökare för första gången som vi vet ännu mindre om. Ett rum där vi har vissa förutsättningar och ramar att förhålla oss till men som ligger helt öppet mot horisonter av icke-vetande.

Foto- och filmdokumentation: Casper Wijlhuizen

Referenslitteratur:

Bornemark, Jonna (2020) Horisonten finns alltid kvar, Volante.

Dahlberg, Helena (2013) Vad är kött? Kroppen och människan i Merleau-Pontys filosofi, Glänta produktion.