"Imitera, initiera, respondera och interaktion. alla dessa kriterier ser jag i rummet. Förra gången grät jag när jag lämnade rummet."

Vid detta fjärde reflektionstillfälle med pedagogerna fokuseras samtalet kring vilka förmågor hos eleverna som uttrycks, uppmärksammas och uppmuntras till i rummet. Detta är frågor som även återkoppla till på vilket sätt eleverna reflekterar och ger uttryck för sina upplevelser i rummet på olika sätt liksom vilka faktorer som spelar in för att många elever nu mer och mer vågar ge sig hän och ta plats. Flera pedagoger delger även ett enormt engagemang att i närtid påbörja arbetet att skapa egna rumsliga miljöer på skolan med val av material som utgår från elevernas responser. Samtalet avslutas med reflektioner över hur vi på olika sätt i ännu högre grad kan nå ut till vårdnadshavare.

En pedagog från spår 3 som inte var med på senaste reflektionsmötet inleder:

Jag har en klass med fyra elever med spretiga variationer. Vakenhetsgraden är ganska låg. Det jag ser är att eleverna blir så vakna i ert rum. Redan första gången tog jag med ett block och antecknade vad eleverna blev mest intresserade av. Sist var en sådan höjdare när ljudet lades till tydligt med förstärkning. Golvet som var tillägg nu var också väldigt bra. Det blev ett bra avtryck men beror på vilken rullstol en använder. Imitera, initiera, respondera, interaktion – alla dessa kriterier ser jag i rummet. Mina elever har responderat vid alla tillfällen. Vissa elever vågar nu även röra er i Kollaborativet och interagera för att ni har fått fin kontakt. Jag är eld och lågor! Förra gången grät jag när jag lämnade rummet.

En annan pedagog som just kommer från ett mycket fartfyllt tillfälle i rummet med en av grupperna fortsätter: Eleverna gick all in direkt. Vad är det ni gör som får eleverna att känna sig så hemma direkt? Rummet förändras ju. Nu vet eleverna att de får ge sig hän. Det har hänt saker mellan gångerna.

Vi frågar pedagogerna om de tror att rummet signalerar aktivitet. Och ja, det tror de. Även med tanke på att det är ganska ovanligt att så mycket är tillåtet. Pedagogen fortsätter: Det är underbart att en elev får köra racer!

Andra förmågor som visar sig i rummet är förståelsen i den sociala interaktionen. En pedagog ger ett exempel: En kan se att eleverna kan och förstår. En elev visade detta när hen försökte hjälpa Lisbeth när hon ramlat efter att ha försökt dra en sak över golvet som var väldigt tung. Eleven kunde förstå situationen och även ta initiativ till att hjälpa till.

En annan pedagog uppmärksammar elevernas känslighet för att läsa av i de mänskliga möten som uppstår i rummet: Våra elever har så många tentakler ute så det funkar bara om det är genuint.

I samtalet återkopplar vi även till tidigare reflektionsmöte och frågan om hur eleverna reflekterar över upplevelserna liksom betydelsen av att få komma till rummet flera gånger. En pedagog delger: Jag instämmer i kören av att detta är fantastiskt. Vi talar mycket om självständighet. Det vi ser är att många elever har hittat sin väg och gör lika två veckor i rad. De gör i samma ordning när vi kommer tillbaka till rummet de veckor ni inte är där. Det är spännande att se! Det hade vi inte upptäckt i klassrummet.

En annan pedagog har liknande erfarenheter: Eleverna kommer ihåg från gångerna innan. En elev ville åter göra en koreografi och även gärna bli lyft igen.

En pedagog från spår 4 påminner om olika sätt att ge uttryck för återkoppling till tidigare erfarenheter: Att gå in i rummet igen med glädje är också ett sätt att ge uttryck för sina egna reflektioner i ett minne.

I fråga om tid uppfattar vi ett behov att rådfråga pedagogerna hur en kan tänka kring frågor om när det är dags att bryta eller lämna rummet. Frågan har kommit upp hos oss då vi ibland tolkat in en viss rädsla från de vuxnas sida att det kan bli för mycket för eleven men kanske framför allt att det finns en viss oro för att det ska bli för mycket för oss vuxna i gruppen. Kan det vara så? Vi tar upp denna fråga då vi vid några tillfällen uppfattat det som att en elev nog hade kunnat stanna lite längre eller att det hade varit värt att pröva att bjuda in till rummet en gång till från hallen men att pedagogen istället valt att bryta. Vi känner ju inte eleverna så väl men vi vill förmedla att vi nog tål lite mer.

En pedagog responderar att flera elever är känsliga för för mycket stimuli och att vissa kan fastna och bli lite maniska i exempelvis ett specifikt material. En annan pedagog påminner om betydelsen av dagsformen och att det vid för mycket intryck kan sätta igång självskadebeteende och utåtagerande. En tredje pedagog uppmärksammar att det ibland kan vara är svårt att veta om vi mest skyddar eleven eller de vuxna. En fjärde pedagog från spår 4 uttrycker att om pedagog och elev lämnar rummet är det på väg att gå för långt och poängterar: De som stannar länge har redan svart bälte i detta.

Frågan om när det är läge att bryta och när det är läge att försöka lite mer är ju extremt situationsspecifik och svårt att svara på i generella termer. Vi ser det dock som betydelsefullt att lägga upp frågan på bordet för att kommunicera att detta är något som finns med i våra frågekluster då vi möter elever med pedagoger i skolmiljö såväl som barn och unga med sina föräldrar i mer offentliga sammanhang.

En annan aspekt av tid är det intervall på 30 min som erbjuds i rummet. En pedagog uttrycker:

30 min en magisk tid. Några elever har velat stanna längre. Men fantastiskt är att de kan hålla intresset uppe i 30 min. Det är spännande att se att även de elever som inte har lång motivation och vakenhet i arbetet i klassrummet, plötsligt kan sträcka nuet så långt som till 30 minuter!

Vår upplevelse är att vissa grupper nog hade kunnat stanna 5-10 min till men att det ibland krockar med nästkommande grupp. En pedagog från spår 4 där eleverna ibland kommer in mer enkilt med pedagog inflikar: De som är duktiga tar för sig direkt. Men den som är snabb behöver kanske mer tid.

De olika gruppernas tidsslott placerad över skoldagen blir en annan fråga som en pedagog från spår 4 tar upp: Vår tid ligger inte så bra, lite för nära lunch, vilket gör att det är svårt att hänga kvar. Med denna återkoppling diskuterar vi om vi kan lägga om schemat eller byta runt mellan klasserna då vissa elever från spår 4 ibland inte kommer. Upplägget med drop-in för spår 4 kanske borde justeras så att det bättre passar skoldagens andra tider och platsförflyttningar runt skolområdet?

Vi återkommer även till hur processen kan förvaltas på skolan och hur pedagoger och elever kan arbeta vidare, även efter det att den gemensamma processen är avslutad.

Jag tänker mycket på att vi nu är mitt i någonting. Hur kan vi ta det vidare och ta det med oss? Jag blir rädd att det snart är jul och då är inte ni här. Jag vill inte tappa bort det vi lär oss. Hur kan vi på skolan jobba för att inte tappa bort det i allt vardagligt som finns. Vi måste prata om det och göra en plan!

En annan pedagog som redan påbörjat arbetet att kolla upp inköp av material fortsätter:

Vi behöver inget plastskit! Istället behöver vi helt andra material. Grejen med rep är att det är riktiga rep. Vi behöver köra på riktiga grejer. Vi ska försöka få till detta med att skapa olika miljöer i olika klassrum. Ekonomin är dålig så det verkar svårt men det känns värt att lägga den tiden då våra elever responderat så fint.

Vi ställer frågan vilka material pedagogerna är mest nyfikna på att själva införskaffa och svaret blir: Nät, gummiband i alla former. Kulsitsarna och rotborstarna. Rep! Borstar ska vi ha!

Samtalet fortsätter i idéer om hur olika delar av skolan kanske kan samarbeta för att förverkliga planerna om utveckling av skolans egna rum. En av bildlärarna föreslår: Jag har ett gäng stora penslar ni kan få! Jag skulle också vilja vara med och tillverka saker. Det är en utmaning med tiden men det vore jättekul! Vi har ju även andra kurser på skolan; form och design och anläggningskurser med mera. Kanske kan vi ge andra elever i vissa program på skolan uppdrag? Det kan de ibland tycka är kul.

En annan pedagog: Kanske kan vi samlas någon gång snart i lärarlaget och berätta hur våra tankar går för att se hur vi kan samordna oss! En pedagog tar på sig att kalla till ett möte.

Att gemensamt uppmärksamma processen på skolan medan den pågår krokar i diskussionen. En pedagog återkopplar till idén att skapa en gemensam fotovägg i korridoren på skolan. Detta skulle kunna stötta reflektionsarbetet ytterligare liksom skapa förutsättningar för att elever och pedagoger kan följa varandra över språk och klassuppdelningar. Och elevernas andra vuxna som kommer till skolan skulle kunna ta del. Bildväggen skulle kunna bli en mötesplats på skolan. De foton vi har från processen kan vi dela med oss av till skolan nu när vi fått klartecken för vilka bilder på elever som är godkända för publicering.

Avslutningsvis frågar vi hur intresset ser ut från vårdnadshavare och vilka kanaler vi i ännu högre grad skulle kunna använda för att nå dem.

En pedagog från spår 3 delger: Vi har ju verkligen tryckt på om hur bra eleverna har svarat upp på detta. Föräldrarna i min klass är jättepositiva - de får ju en hel del filmer hemskickade.

Kommunikationen med vårdnadshavare är dock inte alltid helt given och kan se ut på väldigt olika sätt av olika anledningar. Ibland kan det bero på språkförbistring men ibland kan det även vara svårt att nå föräldrarna då flera elever inte längre bor hemma utan på boende.

Nu när bloggen finns med elevbilder, blir ett konkret förslag att skicka med en länk till denna för att tydligare kommunicera vad som pågår i processen. För de elever som har egna paddor blir detta enkelt att pröva.

Vi frågar om det är något öppet hus på gång under hösten då detta varit på tapeten redan innan processen påbörjades. En pedagog tar med sig frågan vidare.

En annan pedagog konstaterar avslutningsvis: Föräldrarna kan ju även komma på föreställningarna när de är klara!

Foto: Johan Danielsson

Ta del av våra möten med eleverna i inlägget #4 Omsluten av rörelse HÄR!