Vi besöker två familjer!

Det är söndag förmiddag och Lisbeth, Meike och jag Ellen sitter i en fullpackad bil. Trots alla mätningar och förberedelser inser vi medan hjulen rullar på väg till vårt allra första Hemma på Vintergatan - besök att vi sannolikt beräknat höjden på vår scenografi felaktigt. Det parasoll som kommer byggas under upplevelsens gång och som utgör strukturen för den koja som ska bli en del av det gemensamma scenrummet, är antagligen för högt för rummet i källaren hemma hos familjen. 

Vi smyger ut ur bilen. På trappan möts vi av Es syskon som står redo att visa oss på plats. Men, ja, det är så som vi misstänkte. Röret behöver kapas 8-10 cm för att det ska vara möjligt att bygga upp det gemensamma scenrummet. Vi förklarar att vi behöver åka tillbaka till studion för att åtgärda vårt misstag! Från övervåningen hör vi E. På vägen har vi haft sms-kontakt med mamman i familjen om att vi är på väg och först ska smyga in utan Es vetskap. Nu behöver vi viska upp till mamman att vi gjort en felaktig mätning och att vi kommer tillbaka om 45 min. Som tur är verkar familjen ha gott om tid denna lediga förmiddag. Vi hoppar in i bilen igen och vi kör tillbaka till lokalen. Parkerar precis utanför. En av oss blir kvar i bilen för att säkerställa att inga parkeringsvakter kommer eftersom det råkar vara städdag på gatan utanför studion just denna dag. De två andra rusar in i lokalen. Ut på gatan kan en höra metallsågen vina genom metallröret som kortas. Några minuter senare hoppar vi in i bilen igen för att göra om samma tur. Denna gång med rätt mått! 

Syskonen möter oss igen. Nu är vi strax redo! Vi förfixar med viss ljussättning i källarrummet för att det inte ska bli för mörkt när vardagsbelysningen släcks och bestämmer hur vi ska placera scenografidelarna för att senare bygga upp scenrummet under upplevelsens  gemensamma skeende med familjen. 

Fyra byråer, kuddar, lampskärmar, tyger, parasoll och trästege. Allt bär vi ut och upp för trappan till familjens huvudentré. Pappan gör tummen upp från tomten och frågar om det är dags att öppna. Vi plingar på och E tillsammans med syskon och föräldrar tar emot oss rakt in i köket. Ett flyttande av alla möbler påbörjas efter att vi fått OK att komma in! 

Svängig musik direkt från Es egna spellista ljudar ut från en gömd högtalare i en av byråerna av trä. Det blir dans och rörelse med byråerna och genom stegen som ställts upp i köket. Därefter följer ett gemensamt kånkande av grejer ner i källarrummet som till vardags fungerar som familjens filmmysrum och som av E utgör husets favoritplats med egen madrass, även om den är undanplockad vid detta tillfälle. Alla hjälper till. E bär på två lampskärmar ner för trappan. Vi hjälps åt lite för att hålla balansen hela vägen. 

Rörelsen på golvet fortsätter men stannar av i takt med att musiken tystnar. Istället fokuserar vi på att undersöka scenografins olika möjligheter till ljud. Knackningar på byråernas olika material i trä respektive metallisk plats och skrapande på lampskärmar. De två syskonen hjälper till att skapa fokus. 

Vardagsbelysningen släcks. Vi tittar ner i den metalliska spegelytan på en av byråerna genom en lampskärm. Ljuset kommer från en portabel lampa i plast på ett kortare rep. Alla samlas runt denna fokuspunkt. E är högst delaktig. Lampan binds fast i stegen. 

Därefter vandrar fokus mellan tre av byråerna som alla har egen ljussättning inifrån, en i taget. Prasslande med ljussatt silkespapper, halvtransparenta tallriksunderlägg, wellpapp och tjockare sepiafärgat stor pappersyta som kan vikas till att utgöra ett eget rum runt en person. Vi hjälps åt att undersöka i ljuset, med ljuden, i rörelse. 

Parasollpinnen sätts på plats i det rör vi tidigare kapade, och vi börjar varsamt veva. Ett rundat tak sträcker sig nu över oss och vi fortsätter denna rörelse med att sätta upp tyger fästade med kardborre för ett kojliknande rum med en ljussatt bred stam av tyg och träspiral. Materialet kommer från en av våra tidigare processer för några år sedan. En liknande finns löst att dras ut och mötas i med händer eller att titta igenom. 

Borstar av olika slag undersöks. Musik kommer tillbaka från favoritlistan. Det blir mycket skratt och glädje, klapp med händerna och high-five. Därefter följer ett ljudande inifrån en av byråerna. Popcorn som poppas. Ljudet får vara på ett bra tag, det är så mycket som händer. Till slut försöker vi styra fokus för att gemensamt ta ut påsen med de poppade popcornen som vi trätt på tråd. Popcornlukten gör sitt till. 

E pustar ut och har lagt sig ner på en kudde i systerns knä. En intensiv stund med många intryck denna ganska ovanliga söndagsförmiddag! 

Successivt börjar vi till musiken ta ner de upphängda tygerna. Det sprakar från kardborren. Ett gemensamt nerplockade följer. Energin går upp igen och det blir åter mycket skratt, handklappningar och high-five. Ett underbart avslut på en intensiv och gemensam upplevelse. 

Vi får hjälp att bära ut alla grejer för att kunna lasta in i bilen igen och får samtidigt frågan om vi vill stanna på kaffe. Det vill vi förstås! Tillsammans samlas vi alltihop i familjens kök. Familjen delar generöst med sig av berättelser från vardagens såväl som minnen från gemensamma resor. Vi pratar och skrattar och E får verkligen vara i centrum! 

Tillbaka i vår egen lokal äter vi lunch, vilar 20 min och packar om all scenografi inför nästa besök. 

Nu har det börjat skymma lite. Perfekt eftersom rummet hemma hos H, som vi nu är på väg till, annars har fullt dagsljus både från fönster och tak. Vi möts av pappan som i hemlighet visar oss rummet och var vi hittar kontakter till ljussättning och släckning av den ordinarie belysningen. Det stora bordet är undanplockat så som vi bad om i den senaste korrespondensen. H har precis kommit hem från kortis efter ett dygns vistelse. 

Vi föreslår att H kanske kan vara med och öppna dörren men föräldrarna berättar att H inte brukar vara så intresserad av det. Och ja, först blir H lite blyg. Inte konstigt det med dessa tre personer i rutiga pyjamasar som börjar bära in grejer….! Föräldrarna hjälper till för att H ska vilja stanna. H sätter sig med ryggen mot oss men har full uppmärksamhet på vad som händer i denna väldigt ovardagliga situation. 

Vi kör runt byråerna till musik från Hs spellista och placerar dem ut på plats i rummet för att kunna bygga upp kojan. H får sätta sig i sin rullstol eftersom det kan vara lite lättare att hitta fokus då. Ett ljudande, sång, och rörelse tillsammans med objekten påbörjas successivt. Vi hänger med och hakar på så gott vi kan. Dammvippan visar sig vara en ny favorit. Men borstarna är fortfarande storfavoriter, inte bara med deras taktila kvaliteter utan lika mycket utifrån de små ljud som kommer från någon liten metalldel som rör en annan och som kan förstärka upplevelsen av rörelsen.  

Popcornljuden sätts på från en av träbyråerna. H hör definitivt men lägger inte så stor betydelse vid ljuden. Kanske mer intressant då med den starka doften av popcorn? 

Vi stannar kvar i rummet för att tillsammans med H och föräldrarna reflektera och bearbeta vad som hänt. Vi får några ytterligare tips på objekt som vi skulle kunna ta med för att utforska till nästa gång. Vi kan även tänka lukter. 

Innan vi säger Hej då! och tackar för oss får vi följa med in i Hs rum, som i nuläget är arrangerat precis på det sättet som H vill ha det, med gosedjur, filtar och kuddar på golvet. 

Dagen efter får vi ett väldigt fint mejl från mamman som berättar att H varit sååå nöjd resten av kvällen! Det värmer verkligen våra hjärtan! 

En väldigt rolig helg med två mycket intensiva och olika möten med barnen och deras familjer! Framförallt är vi glada för att båda familjerna vill att vi kommer tillbaka för att fortsätta att utveckla Hemma på Vintergatan - formatet! Så klart finns det en hel del att arbeta vidare med. Vi frågar oss hur ett ännu mindre format kan skapas, kanske med ett mindre parasoll eller paraply som struktur för kojan? Kan vi ha färre grejer men mer specifika och förfinade? Kan vi bygga kojan med tygerna på ett enklare sätt? Hur kan vi förhålla oss till varandra på ett mer dynamiskt sätt även om det är trångt inne i kojan? Ja, helgen har givit oss mycket värdefulla erfarenheter och insikter, såväl som idéer om hur vi kan gå vidare. Vi har så klart en hel del att göra för att utveckla formatet. Men just möjligheten till detta prövande tillsammans med barnen och deras nära är det som behövs för att förstå hur vi kan fortsätta! 

Foto: Meike Deppert och förälder

Text: Ellen Spens