Det har blivit lördag och dags för oss att för andra gången träffa E med familj! 

Sedan vi sågs sist har formatet Hemma på Vintergatan förändrats en hel del. Det stora parasollet har vi valt bort i ett försök att minimera de större objekten. De fyra byråerna av två olika slag som vi vid första tillfället bar och rullade runt på har till denna andra version halverats. 

Vi har fortsatt att arbeta med idén kring objekt som på något sätt relaterar till hemmet. Inspelade ljud har fått utgå till förmån för akustiskt ljudande material och vissa instrumentliknande objekt. Därmed har även pop-cornen fått stryka med både som ljud och faktiska objekt att smaka på. Vi söker det mer finstämda som kan upptäckas och undersökas. 

Kvar finns stegen. Nu med hållare för två paraplyer för att ge höjd och rumslighet. Meike har pimpat dem med inbyggda ljusslingor. Mellan de två stegbenen får en lampskärm hänga med både lampa och ett starkt ljudande chimesobjekt som Herman knutit ihop av skedar och gafflar. På stegen finns också plats för en stor ring, ett hemmaskapat instrument som kan hållas av fler tillsammans när det plockas fram för ett mjukt ljudande med olika träpinnar och träbestick som dinglar från ringen.

Astrid har inrett träbyrån med paljetter och draperi. Hon har sytt ett tygfack till byråns ena kortsida från vilket olika objekt kan plockas fram såsom skedar och kammar av olika slag. Dessa kan även sättas fast direkt på byråns ena sida genom en stark magnet som finns fästad på insidan av byrån. Där sitter även en skev speldosa i metall såväl som en sil i metall som kan vecklas ut som en ros och spela mot olika ljuskällor. Tygfacken rymmer därutöver plats för två kalimbainstrument i olika storlekar. Byrån har även fått två inbyggda lådor snickrade av Meike. Ett med ett lags stränginstrument med ostyrig busig pingisboll fäst i en fiskelina. Den andra med ett antal borstliknandematerial som kan strykas mot olika ytor samt ägg i trä med innehåll vilka ljuder då de skakas. 

Den runda byrån i metallplast har fått en näckroslampa av prassel liksom en prasslande rosform med en invävd ljusslinga i ett rep, gömda i det undre facket. Det övre facket rymmer ett bärbar lampa som belyser vitt silkespapper som kan dras ut genom byråns hål. Pappret har även fått en kusin i ett sidentyg som dras ut från ett hål i en kudde som Astrid sytt. Sidentyget kan liksom silkespappret spela mot ljuset. Kuddens yttre paljettfodral rymmer olika taktila material att känna och klämma på såsom kastanjer i oregelbundna former. 

Meike har gjort om ljusstyrningen för att slippa att använda en app i telefonen för ljusförändringar. Istället finns nu styrningen gömd i en fjärrkontroll. En av de bärbara lamporna har hon placerat i en väska där ljuset tränger igenom på ena sidan. De andra bärbara ljuskällorna finns integrerade i scenografin.

Två ordentliga rep med stora borstar i varje ände som kan läggas ut på golvet eller placeras i någons sittande knä, har kommit till sedan sist. Tanken är att förstärka etableringen och förankringen av rummet som spelplats. En svart matta skuren i lite runda former som vi valt att ta med oss för att ytterligare ringa in rummet och för att skapa kontrast till färgerna i scenografin och ljusets skiftningar.  

Lisbeth och jag har sorterat bland objekten med den ständigt återkommande frågan: Vad finns att göra tillsammans med materialen? Finns något som skulle kunna bli farligt? 

Vi har försökt räkna ut och prövat hur mycket som går att bära på en person och frågat oss vad som kan lämnas över till dem vi möter. Vad kan vi behöva hjälp med? 

Tillsammans med Meike har jag och Lisbeth även skisserat ett förlopp för att ha en gemensam bild av vad som fokuseras när; vilka objekt, vilka sinnen, vem gör vad? När lämnas utrymme för det enskilda med olika möjliga fokus och när eftersöks det gemensamma? Denna ganska specifika skiss bär vi med oss med vetskapen om att detta förlopp inte kommer att följas. Vad som kommer att uppstå har vi så klart inte kännedom om. Men det finns ett värde i att på förhand ha en gemensam bild av några hållpunkter liksom när fokus riktas mot visuella, respektive auditiva element i förloppet.  

Johan har spelat in sex korta filmer på den nya scenografins finurligheter som Astrid, Meike och Herman skapat. Lisbeths hand är med i filmerna för att ge liv åt materialens olika egenskaper. Tanken med filmerna är att de ska kunna användas som förberedelsematerial inför ett besök med Hemma på Vintergatan. Filmerna finns att ta del av i länken: https://vimeo.com/showcase/11568670

Det är dessa förändringar i scenografi, ljus, ljus och förlopp vi bär med oss när vi åter iklär oss våra kostymer i pyjamas, packar bilen och kör iväg mot E. Det är lördag och förmiddag. Snart ska det börja snöa. 

Vi kommer in från framsidan direkt till husets gillestuga i källaren. Pappan sätter på kaminen för att värmen ska stiga i rummet. Denna gången är det bara den svarta mattan som vi önskar lägga ut på förhand. Vi träffar mamman som berättar att hon visat E de korta förberdelsefilmerna och att E verkligen förstått att vi ska komma. 

Vi bär upp alla grejer utanför dörren. Därefter är det dags att knacka på. 

E öppnar dörren som leder rakt in i familjens kök. Vi får komma in! 

Chimsen ljuder markant. Det uppstår ett gungande mellan E tillsammans med stegen, chimsen och Meike. En kort gemensam stund blir vi alla kvar i köket innan vi börjar bära ner alla saker för trappan. Syskonen hjälper till att bära! 

Trots att vi försökt minimera scenografin i jämförelse med senaste versionen, är det mycket grejer som ska med. Vi samlas i mitten av rummet. Speldosan ljuder. Ljuset förändras från det vardagliga till det mer magiska. Rummet börjar ta plats tillsammans med alla deltagare. 

Det är tydligt att det är många ytor till interaktion. Vi såväl som syskonen är ivriga att på olika sätt fånga E´s uppmärksamhet. Ibland får vi backa och helt följa vad som uppstår. Flera lekar som återkommer i familjen behöver också få plats inom stunden tillsammans med objekten. Det vita sidentyget som dras ut ur paljettkudden blir till ett rum att gömma sig bakom och under, tillsammans med en barnvisa som E väl känner till. Alla familjens medlemmar är högst delaktiga. Vi försöker gå från det ena till det andra men det är även mycket som händer samtidigt. 

När ljudet av kalimborna klingat ut och vi varsamt börjat plocka ihop alla saker följer en obligatorisk stund av familjens pjet såväl som hästleken. Vi försöker hänga på! Därefter börjar tröttheten infinna sig. En intensiv stund för alla! Inte minst E som helt är i händelsernas centrum. 

Vi samlas i familjens kök där vi bjuds på kaffe och frukt för en pratstund om upplevelsen och hur vi går vidare. Föräldrarna är förvånade över att E hade förmåga att hålla koncentrationen så länge även vid det lilla, de mindre objektet och det mer finstämda. Annars brukar det vara de större rörelserna som behöver utrymme och fokus. 

E fyller på energin med banan och yoghurt efter denna händelserika morgon. Uppmärksamheten är fortfarande riktad mot E. När det blir för skrattigt och uppsluppet runt köksbordet protesterar E och vi alla får dämpa oss.  

Vi lägger lite planer för nästa besök nu under våren och hör oss för om det skulle vara möjligt att filma vid kommande tillfälle? Det är inga problem. Föräldrarna formulerar sig kring värdet i att nå ut. 

Föräldrarna kan även tänka sig att berätta om deras upplevelse i korta filmklipp som syftar till att nå ut till andra familjer “förälder till förälder”. I åtanke för för denna typ av filmade reflektioner har vi speciellt de familjer som vanligtvis inte är så vana vid att ta del av utbudet av kulturupplevelser. Tanken är att översätta filmerna till arabiska och kanske något annat av de större språken i Malmö. Mamman i familjen är helt införstådd i betydelsen av att nå ut till andra familjer då hon även arbetat ute på flera förskolor i Malmö där många barn med funktionsnedsättning går integrerat. 

Vi avslutar förmiddagens besök för att börja packa in scenografin i bilen igen. Pappan hjälper oss och kommer också med klok respons innan vi ska hoppa in i bilen. Vi behöver vila längre tid vid varje moment. E behöver tid. Så sant! Detta vet vi ju egentligen. Men i stunden är det många som deltar, mycket som händer, många viljor och idéer bland en uppsjö av objekt och möjligheter. Vi får jobba vidare för att bromsa och lämna plats. En sak i taget. 

Text: Ellen Spens

Foto: Meike Deppert