Reflektionerna kommer spontant från pedagogerna i mellanrummen, stunderna före och efter vi träffar eleverna. Men de veckor vi är på skolan har vi även schemalagt ett reflektionssamtal då alla är samlade. De är mycket som uttrycks under dessa mer informella samtal och inom den mer planerade stunden. Det blir tydligt hur väl pedagoger och assistenter känner eleverna. Små signaler till kommunikation som är svåra för oss att tolka men som elevernas vuxna är överväldigade över att få uppleva tillsammans med eleverna. Andningen är något som direkt uppmärksammas.

Jag såg inte elevens ansikte men kunde höra hur andningen lugnade sig. Andningen är ju också ett språk! 

Här nedan följer några utskrivna citat från vårt samtal med pedagoger och assistenter.

Jag är så uppfylld här! Det är som att när man kommer in i rummet känns det som att tiden står stilla och att tempot sänks. Jag tycker det är jättehäftigt för det är något som jag tänker att vi tar till oss till våra aktiviteter och lektioner som vi har. Jag tänker att eleverna kan ju följa med på ett annat sätt. Så jag börjar reflektera väldigt mycket hur rör vi oss? Hur snabba är vi? Vi tycker ju inte att vi är snabba men om jag jämför med tajmingen och det här lugna tempot som ni har. Det ger liksom en annan känsla. Det har jag funderat jättemycket på. Vad det ger? Ett annat lugn på något sätt.

Belysningen var så himla effektfull och häftig! Där tänker jag att även om eleven inte ser, så ger det effekt på oss andra, att det gör saker med oss som vi kan förmedla till eleven. Så tänker jag. Det skulle jag också vilja lära mig.

När eleven kom in i rummet så var han lite mer rosslig och ansträngd i andningen. Och sen, jag såg ju inte ansiktet, men däremot kunde jag höra hur hans andning lugnade sig. Det tyckte jag var häftigt.

Det var fint att ni fick med doft. Jag tittade lite på elevens kind när lavendel kom. Då såg jag att han började lite så smått så med munnen.

Det här skulle vara spännande att forska på, vad som händer! Framför allt då utifrån L och O där jag både kunde uppleva det här med andningen och ansiktet. Vad är det som händer i kroppen? Det här skulle man ju verkligen vilja filma och titta lite närmare på. Vad är det som händer? Det är jättejättespännande!

Eleven får vara i centrum och ta över rummet! Den första eleven som jag fick vara med upplevde jag tog plats. Jag tyckte det var jättehäftigt. Han har ju inte så jättestora uttryck. Men ändå så tog han över! Jättehäftigt.  

Att se honom sitta och visa uttryck! Det är det vi jobbar för hela dagarna. Det är det enda vi vill i kommunikationen vi jobbar med här. Jag har aldrig sett honom ”prata” så mycket som idag, på sitt sätt. Andningen och lugnet. Händerna var helt avslappande. Hur ofta får de (eleverna) vara stora? Han fick vara i rummet och möta saker han inte visste vad det var men kunde vara ”en stor kille” i det. Visst, vi var bredvid. Men han var ändå modig ”alone” i detta. De fick vara ”stora” där! Och egna. De har trygghet av personal men ändå fick de vara ”stora killar” och möta det som kommer själva. För likväl som jag glömde mig i rummet, glömmer de min närvaro och var bara ”in moment”. Det tänker jag också är en dimension som är rätt häftig. Det är inte ofta vi får till det att de, i tystnadens bubbla och det som blir, får vara bara en kille som möter nya saker själv. Det är verkligen självständighet. Även om vi är där.

Jag tycker det är så fantastiskt att våra elever få ta del av det här. Jag är verkligen så otroligt tacksam för det. Vi har ju väldigt mycket saker som ska hinnas med, omvårdnad, omsorg, runt omkring. Att man som elev då “En elev - en föreställning” får möjlighet at ta tid och ta plats. Det är en ynnest.

Här kan det ju också vara att man ska tusen saker, man ska åka iväg och göra saker. Det här har säkert gett O och L så mycket mer än att då var man där och där och gjorde det. Vad är det att göra? Vad är det att vara? Det här var en jättedusch av saker som hände kontra annat som man tycker att vi ska ge. Så det här är vad vi jobbar utifrån i vår klass: Vad är det som är av värde? Det är närvaro, samvaro och sinnlighet. Det är våra ledord så det är så kul att maximera det tillsammans med er. 

Och sen så fantastiskt att ni kommer hit på plats. Skulle vi åka iväg, skulle det ta energi både från eleverna och oss för det är sån otrolig logistik med sonder, slangar, påklädning, upp på bussar. Både vi och eleverna är nog ganska trötta när man kommer på plats. Att få det så här, det är ju helt fantastiskt. 

Ett välmående som man kunde se hos eleverna efteråt. Att de var avslappnade i kroppen, i ansiktet, efteråt. Skönt trött för att man har varit med om, sett saker, bearbetat intrycken. 

Vi får verkligen tacka att ni fått pengar. Dem skulle man ju verkligen vilja mejla och säga tack, tack, tack, tack! 

Foto: Johan Danielsson

Text: Ellen Spens