Fjärde och sista workshopen på Danscentrum Syd var en utveckling av vårt sinnliga undersökande av vibrationer utifrån frågeställningarna: Hur känns ljud? Hur ser ljud ut? Fokuset drog vidare åt vibrationer som rörelser, vibrationers färd mellan en avsändare och en mottagare – vibrationer som kommunikation. Vi var nyfikna på det som händer mellan olika punkter – de stora och de små rörelserna, korta och långa färdvägar. Kanske kan en kalla det en undersökning av språk som rörelser som inte direkt är kopplat till teckenspråk utan mer till tecken i ett vidgat perspektiv. Språk som ett sätt att expandera sitt varande i världen men också materialen och tekniken som medier att expandera språket.
Vi ville göra det möjligt att skapa vibrationer både med och utan teknik. Som vanligt var utmaningen att öppna upp för deltagarnas eget skapande och uttryckande, deltagarnas möjlighet att experimentera och vara kreativa, i motsättning till att endast uppleva och ta emot.
Rummet innehöll många möjligheter:
Inledningsvis fick deltagarna en upplevelse av hur ett tecken kunde expandera som rörelse, som i sin tur satte ett tyg i rörelse som mötte deltagarnas kroppar och som till sist sattes i rörelse in i det preparerade rummet:
Det var spännande att se hur resårbanden styr kroppens sätt att röra sig. Resårbanden uppmanade bland annat till rörelser i mellanrummen med utmaningen att INTE sätta dem i rörelse:
Vid stationen med ris prövades många olika sätt att sätta riset i rörelse:
En rörelsedialog med sig själv kan uppstå med hjälp av speglar:
Känslan av vibrationerna mot kroppen väckte starka reaktioner och var till en början lite skrämmande för vissa barn. Sedan blev det spännande att fånga vibrationerna med kroppen. Barnen stannade korta stunder, men återkom hela tiden. Däremot lockade inte silhuetterna på golvet till att lägga sig ned:
Efter fikapausen samlades deltagarna igen och erbjöds att testa att skicka runt signaler mellan varandra som ett slags kroppsliga språkvågor:
Den lilla rörelsen mellan två kroppar kunde förlängas och skapa en mer visuell upplevelse genom att införa ett tyg:
Ett par dagar efter workshopen träffas vi för att reflektera utifrån det dokumenterade materialet. Dels funderar vi över vad av det som uppstod som kan användas i det performativa laboratoriet och nya idéer som workshopen inspirerat till, dels funderar vi över vad vi ska göra vid nästa workshop-tillfälle och vad i vårt förhållningssätt och upplägg som kan utvecklas. Sist funderade vi lite över den sammanfattning eller gemensamma reflektion som vi försöker avsluta workshopen med. Det känns inte alltid som att den fungerar. Vad är det som gör att den fungerar eller inte? Många är trötta och ”mätta” efter tre timmars intensivt undersökande, vilket gör att det är svårt att hålla fokus. Det är också svårt när det förekommer mycket ljud samtidigt som teckenkommunikation. En annan utmaning är spridningen i ålder och funktionsvariationer. Vad VILL vi med reflektionerna? För VEM är reflektionerna? Vad KAN vi göra när vi har så unga/små deltagare?
Avslutningsvis fick vi höra från en familj där yngsta barnet är teckenspråket och har en normbrytande funktionsvariation att de betraktar dessa lördagar som det barnets fritidsaktivitet, liksom storasyskonens skateboard- och karateträning. Skulle sådana här rum och workshops kunna vara lite mer permanent tillgängliga?