Mellanhedsskolans grundsärskola #4 ”Som en bergochdalbana!”
- Kollaborativet
- 4 dec. 2020
- 5 min läsning
Ytor, linjer och punkter som rör sig, vibrerar och låter. Rörelse som skapar ljud och ljud som skapar rörelse. Ljud och vibrationer mot kroppens ytor såväl som i resonans mot det gemensamma ljudrummet. Ljudens rörelse mellan oss.
Vid detta tillfälle har vi valt att fokusera auditiva uttryck i mötet med eleverna. Det rum vi förberett är iscensatt med ”spegelsjön” från en av produktionerna i vårt tidigare projekt …när vi lyser för varandra… Runt den har vi ställt de tre skärmarna från föreställningen Jag är tid, jag är rum – en sinnlig upptäcktsresa. Blått och grönt ljus är riktat mot golvets spegelyta som slår upp reflektioner mot skärmarna. När någon förflyttar sig över speglarna förstärks rörelsen i reflektionerna och skuggorna som visuella ekon.
Gult böjligt plaströr är ett av de material som vi vill undersöka tillsammans med eleverna. Liksom vid tidigare tillfällen presenterar vi materielet i olika storlekar för varierande möjligheter att uppleva, utforska och styra det ljud som skapas. Kortare bitar med en flirtkula rullande i röret i kan användas av en eller två personer direkt mot örat. Skrapande friktionsljud med handen mot röret förstärks markant av rörets auditiva resonans. Upplevelsen av rörelsens relation till ljudet tycks tydliggöras liksom ljudets förmåga att bjuda in till rörelse. Kroppens rörelse i kontakt med röret kan också skapa rytmer med resonans då en slår lätt mot öppningen med handflatan eller mot golvets yta. I längre rördelar har vi lagt i några ekollon och sedan stängt röret så att det formar en cirkel. Ringarna kan hanteras av en eller flera personer. På likande sätt har vi satt ihop en lång rördel på 10 meter, i vilken vi hällt i en mängd glaskulor. Instrumentet tar nästan hela rummet i anspråk liksom kräver många kroppar för att kunna hantera och sätta glaskulorna i full rörelse, kroppar som också länkas samman av rörets fysiska konstitution. Ljudet så väl som rörets vibrationer när glaskulorna passerar, är markanta och flödar med rörets rörelse. Upplevelsen har vi själva, i våra laborationer, uppfattat som en aning hisnande.
I rummet har vi även placerat ut tre stora metallfat och studsbollar på träpinnar. Bollens kontakt då de dras mot fatets yta alstrar ett märkligt ljud, kanske lite skrämmande. Fatens vibrationer kan också upplevas taktilt mot handen, armen eller benet. Eller, hållas mot ryggraden så att ljudet får färdas ut genom hela kroppen. Även denna sensation uppfattar vi själva som lite överväldigande, kanske ”på gränsen”.
Inför detta upplägg har vi varit tvungna att ställa in, skjuta fram, planera om, vilket gör att vi träffar elverna på Svaneholm först i de lite större grupperna där flertalet elever är väldigt rörliga. Annars har vi alltid först mött eleverna på Rosendal, vilka vi träffar i betydligt mindre grupper, ibland bara en eller två elever, i möten som därför innebär ett annat tempo och färre sociala kontaktytor. Vi förstår i efterhand att detta har varit betydelsefullt för oss för att pröva och hitta en dramaturgi i upplägget som även kan fungera för en större och rörligare grupp med färre pedagoger som närvarar.
Istället för den klingande tonen och den vibrerande skålen med en mörkare ton, som ”inledningsritual”, vilken etablerats de gånger vi mött de olika elevgrupperna, försöker vi denna gång göra en variation. Men i mötet med den första helgruppen på 9 elever på Svaneholm blir vi medvetna om ritualens betydelse för att skapa trygghet, igenkänning och samlande av gruppen för ett gemensamt fokus. Kanske som en signal att släppa det vardagliga och lämna plats för en annan perceptionsnivå, en annan kommunikation, en annan verklighet.
Inför mötet med den första gruppen har vi inte heller helt lyckats avskärma rummet i en cirkel, så som tidigare, då vi i vår förberedelse av rummet innan uppbyggnaden på skolan, hoppats på att kunna ställa klassrummets befintliga skärmar mellan de skärmar i kanalplast som vi har med oss. När det är dags för bygget i klassrummet visar det sig att skolan använder skärmarna den dagen för ett annat projekt. Mellanrummen bjuder givetvis in till utforskande bakom skärmarna utanför den gemensamma cirkeln. På detta sätt blir vi också påminda om betydelsen av rummets avgränsning för att undvika möjligheten att lockas att att gå bakom skärmarna såväl som lämna plats att uppmärksamma cirkeln inom det avgränsade rummet. Stunden med eleverna angränsar till det ostyrliga och några elever går påtagligt upp i varv. ”Ljud skapar rörelse”, konstaterar en av pedagogerna. Vi får även förståelse för att det kan bli en svårighet för vissa elever att landa, att komma tillbaka, efter det energiska flödet av ljud och rörelse.
Med denna erfarenhet gör vi om uppläggets förlopp. Vi återgår till att börja stunden med vår inledande ritual. Vi lämnar mer plats för att landa i rummets iscensättning och de olika materialen. Varje moment måste få ta sin tid. Tid som en förutsättningar för att känna sig delaktig. De efterföljande grupperna träffar vi med färre antal elever.
Liksom tidigare visar de allra flesta eleverna tydligt vad de tycker om eller uppfattar som spännande och intressant liksom vad de låter passera eller tar avstånd från.
Sensationen av fatets vibrationer mot ben eller rygg upplever flera elever som skönt och lägger sig ner över speglarna för att stanna länge i ljudet och vibrationerna. Några elever vill även ha fatet mot huvudet. Andra elever visar att de upplever kontakten med fatet som ”för mycket” eller visar med kroppen att det ”kittlas”. En elev från Svaneholm uttrycker att ljudet från metallfaten ”låter som valar”.
En annan elev som vill sätta ord på sin upplevelse liknar det långa gula plaströret med glaskulor, i ett utrop ”som en bergochdalbana!”. För några elever är denna upplevelse för överväldigande. En mindre bit plaströr att utforska i ljud och rörelse synes mer intressant, kanske mer begriplig och nära att själv kontrollera.
Inte bara vår inledande ritual med skålen visar sig vara betydelsefull. Denna gång tar en av eleverna på Svaneholm själv skålen för att utföra den avslutande ritualen. Mycket andaktsfullt och med största koncentration går eleven runt med den ljudande skålen riktad mot alla närvarande i rummet, flera varv. Vi tolkar detta som ett uttryck för upplevelse av delaktighet och att eleverna märker av att rummet tillåter deras agens och lämnar plats för egna initiativ. I andra grupper visar sig också också ett starkt intresse att få utforska skålens klang.
Efter dessa dagar på skolan med ”bergochdalbana” och ”valar” är vi själva översköljda av ljud, vibrationer, rörelse liksom andra sinnesintryck i mötet med eleverna och skolmiljön. Vi samlar ihop våra rördelar, vilka fått arbetsnamnet ”ostbågarna”, river scenrummet, packar in i bilen och kör tillbaka till vår egen hemvist där vi ska börja förbereda processens kommande möten med eleverna.
Foto- och filmdokumentation: Casper Wijlhuizen