Nu har vi gått in vår andra fas på vägen mot föreställningen som har premiär 15 november kl. 10 och 13 på Danscentrum i Kulturhuset Mazetti i Malmö! Den andra fasen innebär att vi börjar producera föreställningen kan man säga. Samtidigt som vi fortsätter att arbeta med barnen på Motetten med att utforska olika material och uttryck lite mer förfinat och med riktning mot hur det skulle kunna användas i föreställningen.
I tisdags fick barnen på avdelningen Sälen också möta och laborera med ljudvibrationer i kombination med olika slags material. Koncentrationen var hög alla 45 minuterna då olika digitalt producerade vibrationer fick trägolv, papprör, ris, kryddor och vatten att darra, hoppa och skvätta. Barnen fick bl.a. var sin tallrik att fylla med rått ris och olika slags kryddor och med hjälp av ett litet keyboard och en liten högtalare kunde de få sin mat att dansa och dofta! Mest inbjudande att uppleva var nog ändå som alltid vattnet.
Efter vår workshop började vi diskutera föreställningens målgrupp. Vi har sagt att den vänder sig till barn mellan 1 och 3 år, men hittills har vi arbetat med barn som är lite äldre, 2,5 – 5 ungefär. Det känns viktigt att vi får möta de yngre barnen eftersom det är ganska stor skillnad på en 1-åring och en 2,5-åring. Pedagogerna kommer därför ta med sig några av de yngre också framöver.
Pedagogerna berättade också att de har planerat en vant-verkstad med barnen, som fortsättning på den workshop vi höll. De har köpt in vanliga fingervantar som de ska lägga fram tillsammans med annat material i deras ateljé och så får barnen själva skapa nya ”händer”. Jättekul att det vi gör inspirerar och växer vidare! Det är en del av meningen med vårt arbete. Vi ser fram emot att ta del av barnens egna påhitt.
På eftermiddagen fick vi besök av Lotta, som ska vara en del av projektet som referensperson. Lotta är hörande teckenspråkig förälder till ett dövt, teckenspråkigt barn. Hon är även förskolelärare/KME-pedagog och studerar specialpedagogik. Under eftermiddagen var hon med när vi diskuterade vi scenografi och scenrum med tanke på att det är något vi skulle vilja ha på plats ganska snart. Vi gjorde också en skiss för hur de sista 7 gångerna på Motetten ska användas, med utifrån frågeställningen; vad behöver vi testa? Tillsammans med Lotta pratade vi lite mer fördjupat om teckenspråkets koreografiska och rumsliga uppbyggnad och hur det skulle kunna ta sig uttryck i föreställningen. Vi kom in på hur man gestaltar undertexter med teckenspråk och att det inte direkt finns plats för ironi med tecken. Lotta och Ellen delade med sig av hur deras barn laborerar med teckenspråket i lekar och framför spegeln. Hur kan vi leka med tecken i föreställningen? Hur kan tecken omvandlas till något annat? Till större rörelser som tar hela rummet i anspråk? Till ett grafiskt uttryck? Hur skulle det se ut om ett tecken påverkar ljus och vibrationer? Vilka tecken är relevanta för oss att leka med med tanke på de minsta barnen? Ellens och Lottas berättelser fick oss också att fundera över makten över språket och att språk verkligen är makt.