Vi är på Uroxens förskola. I mötet med de iscensatta rummen tycker vi oss se en upptagenhet hos barnen. Ett fokuserat utforskande. Barnen organiserar sina kroppar utifrån materialens linjer i rummet såväl som i förhållande till varandra. Deras kroppar resonerar i kontakten med materialen och materialen svarar tillbaka. Utforskandet av rummet sker ibland tillsammans flera barn emellan. Lika ofta utforskar barnen på egen hand på olika platser i rummet. Stundtals ger barnen uttryck för vad vi tolkar som glädje, välbefinnande eller förundran. Ett barn utropar vid upprepade tillfällen ”Jag kan, jag kan!”. Vi försöker förstå vad det är barnet upplever sig kunna.
I boken Rörelse och experimenterande i små barns lärande använder Liselott Mariett Olsson begreppet affekt för att beskriva en slags kroppslig upplevelse av att expandera sin förmåga att handla, definierat bortom det medvetna tänkandet. Begreppet har formulerats av filosofen Spinoza och sedan anammats av Deleuze (2014). Jag skulle vilja likna begreppet affekt vid en slags kroppslig närvaro – upplevelsen av att genom kropp och sinne få utlopp för sin fulla kapacitet i dialog med omvärlden.
Som scenkonstnär och pedagog tänker jag på den fascination som jag själv har för objekt och material som aktörer. Hur deras specifika egenskaper – möjligheter såväl som begränsningar – förmår skapa rörelse och resonans i mötet med min kropp. Jag måste följa, vänta in, lyssna och försöka förstå objektet – ett samspel som jag omöjligt kan tänka mig till. Istället krävs min fulla koncentration – min kroppsliga närvaro. En ytterligare dimension av tiden som aktör uppenbarade sig för mig då vi inom projektgruppen laborerade med webbkamera med projektion i fördröjning. Vi filmade kroppens dialog med ett objekt i gemensam rörelse och projicerade den rörliga bilden med några sekunders fördröjning. Eftersom kameran även var riktad mot projektionen mångfaldigades rörelsen djupare och djupare in i bilden. Denna manipulation av tiden, där utslaget från rörelsen i realtid aldrig på förhand med exakthet kunde utläsas i förväg på projektionen, medförde en ny form av lyssnade. Ett slags inväntande av tiden och en ytterligare dimension av upplevelse av närvaro och kroppens expansion.
Som förälder till ett barn med hörselnedsättning reflekterar jag över min egen upplevelse av att som hörande vuxen, lära mig svenskt teckenspråk. Jag tänker inte främst på teckenspråkets begreppsapparat, jämförbart med vilket språk som helst, utan istället på teckenspråkets karaktäristiska egenskaper som aktör – vad språket kräver av mig, vill med mig och bjuder in mig till. Ögonkontakten, rörelsemedvetenheten, riktnings- och tempoväxlingarna, koordinationen mellan språkets olika betydelsebärande element såväl det känslomässiga engagemanget – att göra sig synlig inför den andre såväl som kännbar inför sig själv. Teckenspråkets potential till kontakt mellan kropp, tanke och känsla – närvaro som förutsättning för kommunikation.
Med rum, tid, objekt/material/teknik och språk som aktörer, tänker jag på oss vuxna och vår makt såväl som ansvar att skapa förutsättningar som kan erbjuda barn dessa upplevelser av närvaro, möten med sig själva så väl som med andra – det egna subjektet i expansion. Upplevelser bortom rätt eller fel, där varje kropp och funktionalitet tillåts expandera utifrån var och ens förutsättningar inom de unika möten med de aktörer vi står i dialog med genom att leva och vara i rörelse.
Litteratur:
Liselott Mariett Olsson (2014) Rörelse och experimenterande i små barns lärande. Deleuze och Guattari i förskolan. Lund: Studentlitteratur