… Som att blindskrift blir till en stjärnhimmel

Så om man säger att den här…. Om den kommer lite mera såhär, då blir det en sån…. Om det så att säga, men jag vet inte, med… öh… easydrapen. Vad händer då…? Då blir det smalare… eller så går man runt där…och… då blir det mera öppet på den sidan, och lite mindre här. Alltså det är lite det här med vinklarna, så egentligen skulle vi hissa ner allting igen, och testa vinklar hit o dit. Och sen flytta och hissa upp det. Så kan jag känna… för att förstå det rumsliga.

Men jag bara undrar en sak också… för det känns liksom trångt och lite mycket här. Vad händer om de där två hänger… här…. Eller de där två, som inte är rörliga… att de är liksom, antingen här eller… men det är också nånting som är fint med en sån massiv vägg…”

Snart gästar vi Stadsbiblioteket i Malmö med en ny version av ”Vintergatans Bibliotek”. Med erfarenheter från den senaste versionen på Rosengårds bibliotek, tar vi med oss en del sceniska konstruktioner och lösningar, en del favoritmaterial och objekt, och lägger till nya idéer och förhållningssätt.

Det är måndag eftermiddag i början av mars. Vi är 5 stycken kollegor som tillsammans söker oss fram. Långsamt växer det nya biblioteksformatet fram. Vår strävan efter att skapa en tillgänglighet och en nyfikenhet in till biblioteksvärlden, för vår målgrupp, är i full gång i vår arbetslokal. Vi provar, känner efter, förkastar, provar igen. Hur faller skuggorna, är det för långt avstånd här? Får en rullstol plats här emellan? Blir tyngdskillnaden mellan dessa bokboxar alltför subtil eller ska vi använd bara lite mera gips? Är den här formen för tydlig, som att det verkligen syns att det är en bokstav, eller går det att se B:et mera som en form?

Hur kan vi närma oss biblioteksvärlden ur ett öppnare och sinnligare perspektiv, där boken som fysiskt objekt och skriften som visuell bild och taktil yta, öppnar för nya sätt att vara i, bebo, och relatera till en del av bibliotekets rum, dess verksamhet och funktion som mötesplats för samhällets alla invånare?

I den öppna laboration som är vår arbetsmetod, testar vi oss varsamt fram. Det är ett bitvis mödosamt och intuitivt arbete, där beslut om stora tydliga scenografiska konstruktioner samsas med små små detaljer. En noggrannhet och omsorg kring både det lilla och det stora, har genom åren visat sig vara betydelsefull för helhetsupplevelsen. Våra olika erfarenheter inom dans, rörelse, scenografi, ljus och ljud samverkar i ett sätt att jobba där alla har inblick i allt, där allt hänger samman och påverkar vartannat.

Jaaa, vi får fundera på det… det är också det här med rörelsen…den är liksom… den känns lite…. av de här vid sidan. Då kanske vi får mer…altså att rummet växer lite om det…för de här har också nån sorts rolig funktion …det skulle kunna vara fint, kanske …alltså att vi kan proppa de här fulla, och då händer det nåt med ljuset också… att det släcks genom att fylla hela hyllan, men om de är för nära en vägg, då…kanske det inte funkar…

Ja, precis… det är något väldigt speciellt med att… när det blir som det ska bli sen, då kommer det rent visuellt vara så att det är en hel stapel här, och en hel stapel där, de ser likadana ut, det är samma färg, det är bara det att den här, den ändrar sig. Jag tycker att det är liksom nånting som…. och att det är… att det har nåt med bibliotek att göra, med … regelbundenhet, och då har vi en regelbundenhet här men den ändå liksom bara… OUUPS! Med den här tygkorvarna här upptill så är formen kvar men ändå inte.

Redan nu känns samarbetet med biblioteket väldigt fint. De vi haft kontakt med på biblioteket har varit väldigt positiva och intresserade. Det betyder också mycket att vi redan haft ett samarbete med Stadsbiblioteket sedan tidigare då vi hade ett gästel med Lilla Spiralen. Så detta blir en fortsättning på ett redan etablerat samarbete. Det tog ett tag innan vi fann ett lämpligt rum. Det fantastiskt vackra rum vi först planerade kring, visade sig tyvärr inte fungera. Det handlar om fysisk tillgänglighet. Då många ur vår målgrupp använder olika former av rullstolar är det helt nödvändigt att det går att komma till lokalen oavsett vilken form av rullstol det handlar om. Till slut fann vi en ny lösning och nu är så glada över att foajén till Röda Rummet, på gatuplanet, nära restaurangen, blir platsen som vi under en vecka i April kommer förvandla till ett rum tillgängligt för våran målgrupp.

Men det känns lite som att man skulle kunna vara inne i en bok… eller jag vet inte…men hur blir det om vi använder… får jag testa… det kommer kanske vara lite längre bort… om nånting hamnar här… jag vet inte var det hamnar… där bakom, nä kanske inte… men om man går igenom, så blir det helt annorlunda med ljuset…små rörelser så händer det ändå mycket…. Och då får rullstolen plats här.

Och här har det nu dykt upp ett helt nytt hörn också!

Men det här är ju läckert…som att blindskrift blir till en stjärnhimmel. Och då har det ju blivit som att de här

tecknen inte längre är här, då har de hamnat här i stället.

Men får jag fråga en sak, det här tyget, kan det ersätta det vi hade innan? Och nu har det lugna hörnet… för det här kan ju vara …. nån annanstans… men här, genom de här, då kan man mötas här igenom. Men den skull k unna vara här, för då kommer skuggorna… men menar ni att hela det här sjoket hamnar här i stället?

Man skulle också kunna hänga upp de vita sjoken här, eller så är det bra att de är här…

Det är fortfarande mycket arbete kvar, men långsamt börjar ett nytt rum träda fram, en ny version av ”Vintergatans Bibliotek”.

Det ska bli väldigt spännande!

Text: Herman Müntzing

Foton: Anna- Majje Wik