Vid andra besöket på Uroxens förskola arrangerade vi två olika rum som bjöd på väldigt olika möjligheter. En gemensam nämnare var rörelsen – rörelse som i föränderlighet. Vilket är en parallell till, eller att annat sätt att se på, det som i Reggio Emilia inspirerade sammanhang brukar kallas ”öppna material”. ”Vad ska vi göra? Vad går att göra? Vad går att röra?” som Lisbeth, koreografen i sammanhanget, uttryckte sig under planeringen av detta tillfälle på Uroxen.
I ett mindre rum dukade vi upp för att experimentera med ett USB-mikroskop. Här var det materialet som var i rörelse. Det krävdes ganska lite rörelse av barnens kroppar för att åstadkomma stor rörelse och föränderlighet i materialet.
Barnen kom i tre grupper med fyra barn i varje grupp, som fick ca. 30 min var. Åter leddes de in i rummet genom att hålla i en röd tråd och samlades sittande på madrassen runt den projicerade bilden. Mikroskopet låg framme i mitten och det var öppet för vad som helst att uppstå. Inget sades och inget förevisades. Det blev en väldigt koncentrerad och lugn stämning, som innehöll både spänning, försiktighet, nyfikenhet, undran och förundran. De tre gruppernas processer och undersökande kom att se väldigt olika ut och ett fåtal av barnen uppfattade nog egentligen att den bild som skapades i cirkeln var en stor uppförstoring av det de riktade mikroskopet mot. Under processens gång lades det fram olika slags textila material att undersöka. Till sist lades även fingerlamporna fram, som togs emot med igenkänning och iver.
I den första gruppen uppstod först ett slags skuggspel. Skuggfigurer gjorda av teckenspråkstecken – fåglar, fjärilar och fiskar, befolkade ursprungsbilden som liknades vid ett universum. Sedan fortsatte ett slags berättande omkring de olika bilder som skapades med fokus på färg. Det blev eld, lava, solen, vatten, gräs, rymden och ett vägnät.
I den andra gruppen uppstod ett ”aha-moment” omkring hur det hela hängde ihop och fungerade med USB-mikroskopet och projiceringen, men det var fingerlamporna som väckte störst intresse.
Tredje gruppen undersökte ivrigt sina och varandras kläder och kroppar med mikroskopet.
Våra reflektioner när vi möttes dagen efter och tittade på dokumentationen rörde sig på flera plan; vårt förhållningssätt, vad som händer i mötet mellan barnen, rummen och materialen, vad vi kan gå vidare med och idéer till det Performativa Laboratoriet.
Några av våra reflektioner omkring processerna med USB-mikroskopet såg ut såhär:
Rummet. Så stort för barnen att bara komma in i rummet, ett rum som de är vana vid men som ser ut på ett nytt sätt, laddat med en annan stämning. Det är ett starkt fokus med en glödande boll i rummet. Vad gäller här? Vad ska hända? Vad får vi göra? Association: lägereld, en berättande lägereld.
Tiden. Barnen behöver mer tid. Halva tiden går åt till att fatta vad som förväntas och vad en får lov att göra.
Berättandet. Det uppstod ett slags berättande ur det abstrakta. Ett sätt att försöka förstå, skapa relation till och att hitta/skapa mening. Färgernas starka symbolik.
Rörelsen. Det var som om att upplevelsen av att skapa rörelse, undersökandet av rörelsen, var det mest intressanta. Jag gör något litet med min kropp och ett objekt som skapar en rörelse, en stor förändring utanför min kropp.
Vi. Vår blick är viktig. Vi iakttar barnen och vad gör det med dem? Kan blicken ge en känsla av att det som sker är viktigt? Kan den bli distraherande? Krävande?
I det stora rummet byggde vi upp en kub, en jättepresent att avtäcka och upptäcka, med associationer till den svarta lådan de fick första gången. Detta var ett mer statiskt material trots att det var föränderligt. Det var snarare så att det uppmanade kropparna till rörelse.
Kuben hade väggar och tak som bestod av många olika slags material utformade på olika sätt – tyger, slöjor, aluminiumfiltar, plastgirlanger, papp m.m. Det första de fick göra när de letts in i rummet via den röda tråden var att avtäcka kuben, dra av de stora vita tygerna och ”öppna presenten”. Kuben bjöd omedelbart in till utforskande med hela kroppen. Det fanns så många olika möjligheter att förhålla sig till kuben och dess material så att alla oavsett funktionsmöjligheter kunde delta samtidigt.
Några av våra reflektioner omkring vad som uppstod i mötet mellan barnen och kuben:
Ett nytt rum. Läskigt om ens välkända rum är helt förändrat? Många olika intryck. Hur kan vi skapa rum som också fungerar för de autistiska barnen som inte riktigt klarade av detta? Möjlighet att välja färre intryck och ändå inte vara helt avskilda?
Kroppens upplevelser. Gå in och ut. Titta igenom, vara bakom och emellan. Titta fram. Många olika möjligheter på liten yta.
De vuxna. Många vuxna. Ibland fler vuxna utifrån – en mur av ögon? Att hela tiden ha maktperspektivet i bakhuvudet – barnen har inte valt detta. De är trots allt hela tiden i underläge.
Vi lär oss så otroligt mycket av dessa möten! Det är en ynnest att tillsammans med barnen få gå in i dessa undersökande, estetiska läroprocesser.