Vid tredje besöket på Uroxens förskola bjöd vi in barnen och pedagogerna till två nya rumsligheter som blev till poetiska och smått magiska upplevelser i mötet med barnen.
I ett rum möttes barnen (i två omgångar med ca. 10 barn/gång) av en ny kub – denna gång klädd i vitt papper och med en sida och taket öppna. Kuben var belyst utifrån.
Barnen leddes in på sedvanligt vis med den röda tråden för att upptäcka kuben och ljusets möjligheter.
Efter en stund lades det i första gruppen fram ficklampor och grafitpennor. I andra gruppen uteslöts ficklamporna, eftersom de upplevdes skapa ett splittrat fokus.
Båda grupperna i den vita kuben avslutade med att riva i pappret. Den första gruppen verkade mest intresserade av håligheterna som uppstod, att bryta gränsen mellan innanför och utanför…
…medan det i den andra gruppen uppstod ett ganska vilt rivande som skapade mycket rörelse och högt, ganska skarpt ljud. Det tangerade konflikt mellan barn som blev ivriga av rivandet och de lösa pappersbitarna och de barn som var upptagna med att rita på pappret. De rev till sist ner allt papper mycket nogsamt och utbrast: ”Titta, ett skelett!”
Både vi och pedagogerna upplevde efteråt att det var för lite tid (ca. 30 min/grupp) för så många olika möjligheter – skuggor, ljus, ritande och rivande, och även för många barn. Vi diskuterade också upplevelsen av intensitet/kaos/konflikt/våldsamhet; Vad skapade den? När är gränsen nådd? Hur hanterar vi det? När ska pedagogerna bryta in? Och ljudets betydelse för upplevelsen.
I det andra rummet bjöds en grupp med 6 barn in för att under ca. en timme utforska kropparnas möte med en webkamera med fördröjningseffekt samt spegelskärvor, pennor och färgade filter som lades fram efterhand i processen. Pedagogerna var skeptiska till att barnen skulle orka så länge, men inget barn gav tecken på att vilja avbryta i förväg, även om upplevelsen av att projiceras med fördröjning på väggen inte var det som upptog barnen mest. Även här funderade vi på vad som hade uppstått om det var färre barn i rummet. Ett kalejdoskop av bilder, rörelser och handlingar fyllde rummet och tiden.
Det var tre mycket inspirerande och poetiska rumsliga händelser som för oss gav upphov till filosofiska frågeställningar och betraktelser. Men vad tar barnen med sig? Och pedagogerna?
Några av våra reflektioner dagen efter var följande:
Rummet. Rum som blir ett eget universum där alla kan vara igång med sitt och samtidigt interagera – inhabitantskänslan, som en klubb, en fest – sinnenas fest? Det oförutsägbara rummet, ett demokratiskt rum – vi är där på lika villkor (mer eller mindre). Det finns inget rätt eller fel. Vad gör det med oss, vilka möjligheter öppnar sig där, vad kan uppstå och vem kan vi bli där? Pedagogernas förvåning över att barnen orkade vara kvar i en timme – inte tappade intresset – rummet och materialet öppnar upp för nya tillblivanden, nya upplevelser av sig själv och varandra. Åter rum som inte passar barnen med autism. Och inte riktigt det blinda barnet heller.
Tiden! En aha-upplevelse av tiden som en spännande parameter att laborera med. Den visuella upplevelsen av fördröjning öppnar ”en lucka i hjärnan.” Det dubbla fokuset.
Rörelserna. Kroppens sätt att uppleva och att uttrycka sina upplevelser blir till en dans. En annan slags rörelse är sökandet efter och prövandet av en form och att bryta sig loss från den.
Valen. Alla små val är viktiga och avgör vad som kommer att hända eller inte: papprets färg, storlek, ”ljudlighet” osv. Det finns många möjligheter att undersöka ett enda materials variationsmöjligheter. Fjärilseffekten/komplexiteten i orsak och verkan – ett skeende kan bero på en liten rörelse/händelse i ett annat rum eller i en annan tid.
Slutligen kan sägas att när vi tittar på dokumentationsmaterialet slås vi av barnens starka närvaro och upptagenhet av vad som händer, deras förundran och upptäckarglädje.