Denna gång förde vi samman flera material och rumsligheter som vi tidigare introducerat. Vi bytte som vanligt ut vardagens ljussättning. Vi byggde upp kuben och täckte ena sidan med en projektionsduk. På ena sidan monterades en webkamera som filmade mot duken och på andra sidan en projektor som projicerade vad kameran filmade. På så sätt uppstod ett förskjutet perspektiv på både rum och tid. Utifrån kuben drog vi resårband av olika dimensioner. Utanför ena sidan la vi en hög med olikfärgade tyger och belyste dem med hjälp av en projektor som skiftade färg. I utkanten stod också en golvfläkt riktad mot tyghögen. Barnen leddes in från två avdelningar genom tygtunnlar och befolkade rummet i två olika omgångar med 12 barn varje gång. Den första gruppen bestod av barn som behöver lite längre tid på sig och som denna gång också fick det.
Vi föreställde oss utifrån tidigare erfarenheter att barnen skulle hänga upp tyger och bygga rum i rummet. Vi var nyfikna på hur de skulle samspela med den s.k. live-filmningen av vad som skedde i rummet och som projicerades på kubens ena sida.
Följande hände:
Gemensamt för båda grupperna var att de mer eller mindre omedelbart började interagera med rummet och materialen till skillnad från tidigare gånger då det har inträffat en viss betänketid. Kanske en inväntan på någon slags instruktioner, som de nu vet inte kommer?
Grupp ett samlades först inne i kuben och lade ganska omedelbart märke till projektionen.
Många rörde sig sedan runt projektionsduken och spreds ut i rummet på olika slags upptäcktsfärder. De provade verkligen allt! Både det som vi hade förutsett, men också den teknik, så som datorer, fläktens knappsystem och dokumentationskameran, som vi inte hade avsett skulle gå i dialog med barnen.
Ett barn i gruppen kan inte själv förflytta sig i rummet och har hörsel- och synnedsättning. Hon är därför beroende av sin assistents förmedling av rummet och materialet. Vi funderade efteråt på hur vi skulle kunna göra henne mera delaktig. Skulle en av oss kunna sätta ihop ett eget taktilt förlopp för henne, erbjuda henne en egen sinnlig resa?
En taktil upplevelse av olika textilier.
Grupp två fortsatte krypandet från tunneln och började direkt, mer eller mindre som en grupp, att växelvis interagera med resåren och tyghögen. I tyghögen tog de fasta på färgväxlingen, som ett spår från när USB-mikroskopet introducerades och hölls mot ett randigt tyg som projicerades på golvet. Ganska snart uppstod en gemensam berättelse om laser, larm, tjuvar och poliser. Barnen rörde sig i mellanrummen mellan resårbanden för att undvika att dessa ”laserstrålar” skulle utlösa ett ”larm”. Ibland gömde de sig i tygerna. En pedagog berättade att de hade pratat om larm och tjuvar inne på avdelning. Detta blev kanske ett tillfälle att undersöka den berättelsen med hela kroppen?
Efteråt reflekterade vi en del kring skillnaderna mellan vad som uppstod i de två grupperna. En tanke var att det kunde liknas vid performance i relation till en mer klassisk berättarstruktur. Den första gruppens utforskande kunde utifrån upplevas som ett mer perfomanceliknande sätt att skapa en berättelse. De såg ut att utforska sin egen upplevelse av rummet, ett undersökande och synliggörande av iscensättningens ramverk – projektorer, dator, fläkt, kamera (inkl. kroppen som håller i kameran) mörkläggninsgardiner m.m. Vad finns bakom? Hur funkar det? Vad händer om…? Hur upplever jag det om….? Berättandet blev liksom till i mötet med rummet. Det andra gruppens möte med rummet kunde däremot upplevas som ett landskap för skapandet av en historia. En kollektiv historia som skapades genom rösten och orden. Elementen i rummet såg ut att ge bränsle åt den gemensamma berättelsen befolkad av tjuvar, spioner och poliser. Rummet påverkar kropparnas rörelse, rörelsen ger en känsla i kroppen som skapar en karaktär? Rum, kroppar, historieberättande och verbala formuleringar är oskiljaktiga. Vad ger upphov till vad? En annan tanke var att barnen i grupp två tog ett kliv vidare från att utforska materialen, de assimilerade rummet och materialet och började skapa något eget.
Vad är det som driver fram, sätter igång olika aktioner? Skillnaden mellan oss alla är inte så stor när det gäller vad man uppmärksammar, men när vi tittar på barnen blir vi mer medvetna om vad som finns och pågår i oss alla, det som är bortglömt eller censurerat. Men vi har alla känselspröten. Vi är samma!