Det andra tillfället av workshop på vintergatan utfördes en mycket ruskig söndag i sena November. Tappra sjöblöta sällskap gjorde entré genom vårt nya blåa draperi som håller kylan ute från vår foajé och hälsades denna gång välkomna av Jonna, Herman, Lisbeth och mig Astrid.
Workshop på vintergatan är ett av kollaborativets nya format som vi håller på att utveckla. Dörrarna är öppna under 3 timmar och den familj som vill delta kommer och går när det passar bäst. Workshopen har tre delar utan inbördes ordning: ett sinnligt upplevelserum för att komma i stämning och bli inspirerad, en skapande station där vi vidare undersöker material som vi träffat på i upplevelserummet och skapar någonting eget att ta med hem samt ett mysigt fikabord där besökande familjer får möjlighet att möta varandra och oss i kollaborativet och prata om allt möjligt.
Jag upplever att den sömnlösa och öppna kombinationen där workshopens tre delar samexisterar skapar ännu mer utrymme för alla våra väldigt olika sätt att vara. Att kunna röra sig mellan samskapande sinnlig upplevelse, skapande av mer tillverkande karaktär och fika fungerar bra för många. I detta dropinformat där alla deltagare inte är på samma station samtidigt är det lättare att skräddarsy och anpassa efter varje persons behov. Att kunna möta den familj som kommer in just då, just där den befinner sig skapar även ett större utrymme för spontanitet än när förutsättningen är att en hel grupp ska fungera tillsammans i en mer begränsad tidsram.
Workshopens upplevelserum har hittils varit collage av material och scenografi som kollaborativet redan har i sitt lager. Materialen i rummet är tänkta att korrespondera med de material som används i den skapande workshopen. I skapandet av upplevelserummen har det funnits ganska stor möjlighet att vara spontan och experimenterande, undersöka nya material och kombinationer. Rummen får mer karaktär av det processarbete ute på en skola som föregår våra scenkonstupplevelser.
Dropinformatet skapar också ytterligare möjlighet att kunna ta ut svängarna och undersöka rummet och materialet på många väldigt olika sätt som hade haft väldigt svårt att få blomma ut i en grupp utan att störa varandra. Upplevelserummet ändrar karaktär efter varje ny individ som kommer in. Rörligheten och ljudnivån varierar mellan djup koncentration, livliga skratt och springiga lekar.
I fikarummet kan olika sällskap få möjlighet att mötas, möten som kanske aldrig annars blir av i en hektisk vardag. En förälder kan få möjlighet att sitta ner och hinna vara sig själv med en kopp kaffe en stund då barnet är engagerat av kollaborativets medlemmar. Det känns fint att skapa tid och plats för mer vardagligt prat och samvaro som det inte går att ge samma utrymme för i anslutning till våra andra scenkonstupplevelser och dessutom kommer många deltagande familjer med värdefull feedback om hur konceptet kan vidareutvecklas.
Denhär gången hade den skapande stationen fokus på ljudrör. För en individ innebar det mycket fokus på att välja och hälla för en annan att känna på olika material, kasta och kartlägga rummet genom att lyssna när det landar, medan en tredje är mer intresserad av att kika på saker genom det ihåliga röret.
Som ansvarig för den skapande workshopen kan det vara lätt att fastna i en fälla: Trots att vi hela tiden jobbar med process är det i det fysiska skapandet av objekt så lätt att fastna i resultatet. Men vi vill inte lära någon hur man ska göra, vi undersöker tillsammans vad vi tycker är spännande med materialet. Det som är värdefullt är närvaron i hällandet, kastandet, lyssnandet, kikandet eller det ihärdiga klippandet av små ulliga garnstumpar. Alla får med sig någonting hem, vissa kanske ett färdigt objekt andra kanske ett material från processen som kan bli en påminnelse om den stunden och närvaron och en inspiration till vidare undersökande.
Jag tror att både kollaborativet och våra gäster skulle kunna vinna på att ha möjligheten till att genomföra samma workshop flera gånger. När upplägget ger möjligheten att gå djupt in i processen ökar möjligheterna att hela tiden upptäcka något nytt. Jag upplever verkligen att de tre rummen stöttar varandra och ger ännu större utrymme för varje person att vara just så som du är där du befinner dig idag. Det känns jättespännande att jobba vidare med detta!
