Nu har det gått lite tid sedan vi avslutade arbetet på förskolan Uroxen i Lund och vi har träffat två av förskolelärarna och specialpedagogen för att ta del av deras tankar om vårt samarbete.

Vi bad Anette, Yvonne och Christina från Uroxen att beskriva vad vi har gjort tillsammans under den här tiden. Orden som kommer är: överraskningar, upplevelser, magi, sinnesupplevelser, meditativt och ett rofyllt upptäckande. Anledningar de nämner till att det kändes rofyllt och magiskt är att det inte var så många barn i rummet, materialen och att de kunde sitta länge med ett material t.ex. silikonsanden på spegelkartongen i kombination med projektionerna. Miljön som helhet spelade också roll – den dämpade omgivningen och de behagliga ljuden och sättet vi ledde in barnen i rummet på, under tystnad och förundran. Att vi nästan inte använde ord utan att formationer och förflyttningar i rummet, som t.ex. att samlas i en ring, formades genom våra kroppars rörelser och bidrog på så sätt till den magiska och rofyllda upplevelsen. De upplever att även barnen kommunicerade med hela kroppen, att det uppstod andra uttrycksformer.

Alla tre är överens om att projektet verkar ha gett alla barn något, efter var och ens förmåga, både de som fungerar enligt normen och de som har normbrytande funktionaliteter. Alla har inte upplevt samma saker, men alla har fångats upp och sinnena och upptäckarglädjen har väckts. Det som kanske särskilt väckt flera av barnens intresse är ljuseffekterna och vibrationerna. Vi lämnade kvar fingerficklampor och vibrationshögtalare som har använts flitigt på avdelningarna mellan och efter våra besök. Även de böjbara spegelskivorna har undersökts vidare.

”Ni har tänkt mycket på barnen som inte hör eller ser, men för barnen som hör och ser kan jag känna att det har varit väldigt nyttigt att gå in i det här – att använda alla sina sinnen som de kanske inte använder som de andra barnen”, säger förskoleläraren Yvonne.

” Just det här att inte matas med färdiga grejer hela tiden utan att det är de själva som får vara med och utforska och utforma vad som ska hända också”, säger den andra förskoleläraren Anette.

Förutom en upplevelse av expansion för de enskilda barnen säger de att det även har uppstått nya möten mellan barnen som såg ut att ge barnen möjlighet att släppa invanda sociala roller.

Vi undrar dock om vi kunde gjort något annorlunda för att nå ett barn som var helt blind och rörelsehindrad och tre som har autistiska störningar? Christina, som är specialpedagog, tycker att det var jättebra att vi kunde erbjuda en parallell upplevelse till de tre barnen med autism inne på en avdelning och berömmer Elin från vår grupp för att hon gjorde ett fantastiskt arbete med dem, med lyhördhet och fingertoppskänsla. Ett av de barnen fungerade det dock sämre för eftersom det barnet tillhörde en annan avdelning och inte gärna ville förflytta sig. Om det hade varit möjligt att ha en dörr öppen in till det stora rummet under förloppet, så att han hade kunnat komma och gå som han ville, så tror Yvonne att han kanske hade deltagit eftersom att det vi gjorde egentligen är sådant han tycker är väldigt intressant.

Christina tycker även att vi har varit väldigt lyhörda inför och lyckats väl med att få det blinda barnet delaktigt, men kan föreställa sig att hon hade fått ut mer om vi t.ex. hade tillbringat en stund med henne innan och då bl.a. förberett henne på vad hon skulle mötas av i det gemensamma rummet, eftersom att det för henne kan vara en överväldigande upplevelse med alla nya ljud och röster hon inte känner igen. En annan tanke som Christina burit med sig är det här med tiden – en önskan om att erbjuda barnen mer tid att utforska utifrån sina individuella behov.

”Tänk om ni hade skapat ett rum som vi hade fått ha kvar till nästa vecka. Kanske bara ett barn som kunnat gå in och undersöka med andra sinnen och få kanske två timmar på sig. Det hade varit fantastiskt!” 

Projektet har även påverkat de vuxna som använder ordet ”magiskt” flera gånger när de beskriver deras upplevelse.

”En spännande och intressant upplevelse för oss vuxna, som ofta är framme och ska förklara och visa, att hålla tillbaka och vänta in barnen”, säger Christina.

Förutom tankar om att vara mer öppen för vad som händer och styra mindre mot förväntade resultat eller mål, har personalen funderat en hel del över det här med material. Lusten att kunna erbjuda andra sorts material än de gängse på förskolan har stärkts. Material som en kan ”greja” med istället för färdiga leksaker, som erbjuder fler möjligheter och större utrymme för barnens kreativitet. Det är vad som brukar kallas ”öppna material” i Reggio Emilia-inspirerade förskolesammanhang. Problemet för personalen på Uroxen, liksom på många andra förskolor och skolor, är att de endast får köpa från företag som är upphandlade av kommunen. Det finns inga ”fria” pengar att t.ex. handla på loppmarknader eller återförsäljare som kanske både skulle kunna vara billigare och pedagogiskt mer intressanta. På Uroxen ska de försöka hitta vägar förbi detta, t.ex. genom att se vad föräldrar kan bidra med och ta kontakt med snickeriet och syateljén som finns tillgängliga för kommunala verksamheter i Lund.

En annan sak som hade gjort att de hade kunnat få ut mer av vår gemensamma process och som hade underlättat möjligheterna att ta tillvara på de nya erfarenheterna i den fortsatta verksamheten är tid för reflektion och gemensam planering för förskolelärarna. Det är också en utmaning att få till, inte bara för Uroxen utan för många förskolor eftersom organisationerna är så slimmade och effektiviserade.

Utvärderingssamtalet slutade med ömsesidiga önskningar om mer framtida samarbete!