I slutet av maj hade vi en utvärdering med Ylva Brännström som varit vår kontaktperson i samarbetet med Malmö Konsthall samt Antje och Patricia, två andra medarbetare från Konsthallens personalgrupp. 

Vi har alla en övergripande upplevelse av att samarbetet har fungerat väldigt bra. Detta trots den osäkerhet och de förändringar vi varit tvungna att förhålla oss till under tidens gång med anledning av pandemin, något som bl.a. gjorde att vi från projektgruppen med Spiralens mitt stannade en betydligt längre tidsperiod än som inledningsvis planerades. Alla andas ut i en lättnad över att åtminstone eleverna från Mellanhedsskolan till sist fick komma. 

Konsthallens medarbetare, som har mött upp elevgrupperna, uttrycker att de tyckt att det varit roligt att följa när barnen skulle komma in i rummet. Hur barnen verkade uppleva det både som lite läskigt men också jättespännande. 

Något som alla är överens om är värdet av de tillfällen vi haft för Konsthallens personal, som tydligt bidragit till en större förståelse för varandras verksamheter. Inför dessa har vi vid varje tillfälle berättat lite kort om Spiralens mitt och projektet i sin helhet, var på personalen har fått komma in för att uppleva rummet och det skeende som gemensamt skapas. Dessa tillfällen har följts av ett samtal om upplevelsen. 

Länge sedan man som vuxen fick den typen av adrenalinpåslag. Det är en erfarenhet man har som barn när man kommer in i ett nytt sammanhang som man är spänd inför. Som vuxen går man på teater eller bio, och man vet vad man förväntar sig, det är ofta upplevelser som är väldigt förutbestämda, förutupplevda. Här var det osäkert vad som skulle hända.

Förutom Konsthallens personal har vi på liknande sätt kunnat ta emot andra grupper med 4-5 vuxna från olika håll, något som varit påtagligt positivt för projektets spridning liksom för en tydligare förmedling av just denna produktion. Detta är något vi kommer att fortsätta med i december då vi kommer tillbaka till Konsthallen för att ta emot de elevgrupper vi inte kunde träffa nu under våren. I samtalet med Ylva, Antje och Patricia pratar vi även om vilka andra aktörer och grupper inom såväl som utanför Konsthallens nätverk som skulle kunna vara intresserade av detta, bl.a. inom vård och hälsa, och som vi borde kontakta. 

Största prioritet har dock barn och unga med funktionsvariationer och Konsthallens personal återkommer flera gånger till hur viktigt det är att denna typ av specifikt utformade upplevelser kan erbjudas just dessa elever men också vinningen för alla utifrån de erfarenheter som då görs. Ylva formulerar det så här: 

När en anpassar till särskolan så passar det för alla. Men när Lena (Lindahl från Mellanhedsskolans grundsärskola) och Ylva (Gislén, som varit med vid några tillfällen på skolan) under panelsamtalet berättade om vad de hade sett… Man får ju sådan gåshud, när de berättar om de upplevelser som de har delat med eleverna. Det är ju enormt starka upplevelser. Och just detta att det finns så lite som är speciellt anpassat för dem, och just därför otroligt viktigt att det kan få finnas. 

Hon fortsätter med att signalera en viss oro över att eleverna på grundsärskolorna riskerar att glömmas bort när kulturutbudet mer och mer synes komma att delas in utifrån årskurser. Även när det gäller Skapande skola har Konsthallens personal flera gånger erfarit att grundsärskolans elever hamnat utanför. 

I samtalet får Konsthallens medarbetare frågan om samarbetet har påverkat dem på något sätt? Huruvida de fått någon form av inspiration eller nya perspektiv? 

Betydelsen av att få röra, om taktila objekt som en ingång, liksom värdet av rörelse och att en får göra något, har blivit tydligt. Men också att detta tar tid, något som behöver räknas in i planeringen. Antje som arbetat mycket med verksamheter inom LSS berättar om tidigare erfarenheter:

Viktigt att inte prata på för mycket. Man får hela tiden läsa av. Allt detta med att känna och pröva, det tar ju tid, så då får man tänka på det. 

I samtalet reflekterar Ylva, Antje och Patricia över deras olika sätt att arbeta och att en måste få utforma det utifrån den man är. Ylva, som ser sig som tydligast baserad på att prata och berätta, fortsätter: 

Vi har ju tidigare erfarenheter där en varit tvungna att tänka om, t. ex. en utställning med Rosa Barba med hög ljudvolym. Först försökte vi hålla någon slags skrik-visning. Nu kanske jag mer hade tänkt att då kan vi ha en introduktion för att berätta lite men att man sedan går runt och upplever utställningen. Jag har nog fått en annan förståelse för den visuella upplevelsen, det är ju också en väldigt fysisk upplevelse att gå igenom en sådan upplevelse. 

Då samarbetet med Malmö Konsthall initierades för ett år sedan hade vi en bild av att produktionen hos dem skulle bli mer lik en installation, något som Ylva och Antje lyfter fram. Vi inom projektgruppen har varit tvungna att omvärdera detta då vi mer och mer också förstått betydelsen av vår närvaro i rummet för att nå bästa förutsättningar för skeendet. Både rummets kvalitéer med materialens egenskaper och vårt förhållningssätt i mötet, utgör bärande förutsättningar för upplevelsen. Konsthallens personal uttrycker att de såg en fin balans där hur rummet levandegjordes och hur en sak i taket uppmärksammades. Ylva fortsätter: 

Intressant hur det kan kännas så helt organiskt…. sen berättade en av mina kollegor som hört när ni satt och pratade efteråt, och hur ni då hade en hel analys av vad som hände och vad ni själva hade gjort “Bra att du kom in då….” Det är den där dubbelheten… Man märker att ni har full koll på vad ni gör samtidigt som det är väldigt öppet. Och det måste ni ju för att det ska kunna vara så öppet och kännas så tryggt. Då måste ju ni också vara väldigt trygga och känna till de olika elementen. 

Just upplevelsen av trygghet i rummet betonas av Patricia: 

Då är det viktigt att en får känslan av att alla i rummet befinner sig inom den här andra zonen, att ingen står utanför den här lekfulla platsen som också är sårbar. 

Avslutningsvis återkommer vi till vår kommande period i december då Spiralens mitt förhoppningsvis ska kunna hålla öppet för allmänheten, något som blir nytt för alla. Denna period kommer att ske i anslutning till att Ann Böttchers konstnärskap presenteras i hallen. Konsthallens personal framhåller det positiva med att flera aktiviteter, kanske också i verkstaden, kommer kunna ske parallellt, speciellt inom decemberperioden då många annars är upptagna av den stundande julen.